Det här var tredje
gången gillt för Fredrik Böök, som gav ut sin första biografi
Erik Johan Stagnelius 1919, och en reviderad utgåva som
Stagnelius ännu en gång 1942, och så den här avslutande,
Stagnelius. Liv och dikt, från 1954. Den första, nästan
dubbelt så fyllig som denna, finns för resten att läsa som
faksimil på Litteraturbanken, och kanske är den bättre – vissa
avsnitt överlappar varandra, men i viss mån finns också några
tillrättalägganden.
Författarbiografier
från 50-talet har ju ett annat språk än dagens diton. Ibland
suckar man, ibland stönar man, ibland utbrister man tack och lov,
inför detta faktum. Man vänjer sig. Framför allt pläderar Böök
för bilden av Stagnelius som både ”månskenspoet” och komisk
realist, och lägger ned rätt mycket ansträngning på att förklara
varför en del av hans längre epos är bra, även om man inte
riktigt delar hans uppfattning alla gånger.
Generellt är Böök
bättre på att läsa de längre dikterna, medan han avfärdar de
flesta av de kortare – om han ens bemödar sig att nämna dem:
”Vän! I förödelsens stund” avstår han från att ta upp. Hans
höga uppskattning av ”Blenda” kan jag inte riktigt dela, att det
är ”ett badinage i stor stil”. Men Böök jämför med Tegnérs
Frithiofs saga, och han torde vara den siste som tog det
verket på fullt allvar.
Biografiska detaljer
använder han ibland lite väl mycket utrymme åt, som den tröttsamma
jakten efter ”Amanda”: det blir lika gagnlöst som när Gunnar
Tideström jagat efter vem Edith Södergrans härskare med kalla ögon
var ”i verkligheten”. Nu handlar oproportionerligt mycket om
Stagnelius fulhet. Hans eventuell fulhet. I boken finns som
vägledning en målning av pappan, som man kanske önskar skulle ha
sett snyggare ut. Men Böök visar också att omdömet ”frånstötande”
i början av 1800-talet kunde betyda skygg, reserverad.
När Böök vill
bevisa vem Stagnelius var förälskad i önskar man att han låtit
bli. Det blir motsägelsefullt när han prisar hans fantasi för att
sedan underkänna att porträtten är generella mer än individuella,
en tanke han ändå vidrör senare i sitt resonemang.
Anekdoten att pojken
lärde sig läsa genom att studera gravstenar och teckna bokstäver i
sanden har återberättats många gånger, och låter nästan för
bra för att vara sann – vore det inte för att man på den tiden
inte var lika rädd för döden som vi är nu. Den tonåriga Mary
Godwin stämde träff med poeten Shelley vid sin mors Marys
Wollstonecrafts grav.
Den stackars pappan
får mest figurera som en trög man. Han blev ändå biskop, och att
han i stort sett inte förstod sig på sonens skapande kan man inte
klandra honom för mycket för – Tegnér visade inte mycket mer
förståelse, för att inte tala om Svenska Akademiens nedlåtande
behandling. Tegnér såg mest ”ett slags poetisk onanism”. På
tal om Tegnér är det tydligt att han på 50-talet fortfarande stod
högre i rang än Stagnelius – man kan väl inte riktigt säga så
nu, även om Horace Engdahl på 80-talet med Den romantiska texten
försökte lansera Tegnér som den svenske diktarguden.
Böök är som sagt
oftast en bra läsare, även om hans blandning av skarpsinne och
naivitet inte alltid leder honom rätt, att en del tolkningar ger för
mycket spelrum åt det troskyldiga, samt att han har en benägenhet
att hela tiden värdera enskilda dikter. Men han skriver fint om den
unika talangen hos den här nästan helt självlärde poeten:
lättheten, som här jämförs en del med Bellman, där man kunde spä
på med en del Fröding också – i hur språket behandlas, aldrig
otvunget. Men också i ämnesbehandlingen, i hur djupt de går när
de skildrar sitt ämne.
Men mest handlar det
om att återge stories av mer eller mindre tvivelaktig sanningshalt,
som att han som nybliven stockholmare erbjöds ”bekväma
tillfällen” till ”ett rikt urval av lättillgängliga damer”.
Prostituerade, alltså (Böök gillar ordet ”utlösning”, som han
använder mer än vid ett tillfälle). Ett problem med historierna är
att de alltid tillkom i efterhand, så det är vanskligt att
rekonstruera vilket slags liv han levde. Ellen Key vidarebefordrade
sådant skvaller från sin pappa, om den fule, spinkige och förfallne
poeten. Opium använde han mestadels som smärtstillande, som man
gjorde då (bland annat mot tandvärk, även om Stagnelius lär ha
haft hjärtfel som orsakade värk). Och när han skriver om
skräckdramerna är han bortförklarande nedlåtande, och menar att
Stagnelius delade tidens dåliga smak.
En av egenheterna
med Stagnelius, är att han publicerade bara en bråkdel av sina
poetiska verk. Han skrev bäst när han inte avsåg att bli
publicerad, så kvarlåtenskapen bjöd på en oöverträffad skatt.
Böök är bra på att skapa reda i hur Stagnelius fungerade som både
beroende av tidens idéer och som självständig tänkare – riktiga
författare lyckas ofta överskrida sin tids begränsningar,
samtidigt som de passar på att utnyttja det bästa av det tankegods
som präglar den. De är obekväma med och i tidsandan, måste söka
sig något nytt, något egnare.
Rekommenderar också Gunnar D. Hanssons essä om Tegnér. Tror att han är den svenska diktarguden - jag håller åtminstone honom högre än Stagnelius. Precis som jag håller Karlfeldt och Heidenstam högre än Fröding. Men kanske är någon esteticerad konservatism från min sida.
SvaraRaderaGDH, ja, han är bra! Är det där han påminner om Brandes talade om Tegnérs stora inflytande, något som låter lite som Harold Blooms Anxiety of Influence-teori?
SvaraRaderaDet är ju många bra som skrivit om Stagnelius - också Anders Olsson, flera gånger. Jag har nog läst för lite Tegnér ändå, och väntar fortfarande på det stora Karlfeldt-ögonblicket ... Än så länge läser jag helst Stagnelius, men det kan ha lite med kynnet att göra - jag tog mig dit efter Joy Division, så det var ett minimalt kliv.