”Precis
som den som jagar räv gör det för att bevara rävstammen och
golfaren spelar golf för att de öppna markerna skall bevaras från
byggherrar, så duger det med en blyertspenna som förevändning när
man plötsligt får lust att driva omkring på gatorna”. Så
inleder Virginia Woolf sin essä ”Att strosa omkring på gatorna”
(översättning Gun R Bengtsson), som handlar om något så efemärt
som införskaffandet av en blyertspenna. För sådan är essäns
natur, att den kan handla om det som ligger lite vid sidan av det vi
uppfattar som viktigt – ett lika känt som muntert exempel är G.K.
Chestertons ”On Running After One's Hat”.
I sin
bok Virginia Woolf's Essayism
visar Randi Saloman att det inte är någon tillfällighet att Woolf
jämför sig just med jägaren och golfspelaren: båda ägnar sig åt
något där resultatet inte är givet på förhand, och för den
delen är golf en av få idrotter där målet är att hålla
ställningen så låg som möjligt. Blyertspennan blir för Woolf ett
svepskäl, då det ju handlar om en berättares promenad en sen
eftermiddag i London, och de människor hon möter, och allt ger nya
associationer. Läsaren glömmer mer eller mindre av vilken anledning
hon gav sig ut. Samtidigt som det kan erinra om flanörlitteraturen
som var på modet vid sekelskiftet är det en text som pekar ut mot
något helt nytt, inte minst genom att den gestaltar en kvinna i
rollen av flanör. Det blir en text som man måste säga överskrider
genrens gränser och närmar sig ett skönlitterärt uttryck. Detta
sätt att blanda samman olika genrers inneboende förutsättningar
kännetecknar Woolfs prosa generellt, menar Saloman, som också visar
att det finns en finess i att det objekt berättaren saknar är just
en penna; därmed blir essäns slut också något av en början, då
hon återvänder till sin lägenhet med pennan – bytet,
för att återknyta till jägarliknelsen – och därmed är rustad
att skriva ned sina intryck.
Vi
känner Virginia Woolf som romanförfattare i första hand. Det är
verkligen på tiden att vi uppmärksammar och uppskattar hennes
insatser inom essäns område, och då inte enbart genom att se hur
dessa utgör en grund för romanskrivandet, så som tidigare har
gjorts i den etablerade Woolf-forskningen. Där har man polariserat
Woolf som antingen romanförfattaren eller feministen. Saloman är
intresserad av att uppvärdera essäns betydelse för Woolf, men
också att se den som en litterär genre som erbjuder författaren
unika möjligheter att hantera sitt stoff. Hennes bok illustrerar den
tanke hon vill förmedla om essän som något som stryker över ytan,
och vågar sig på det romanen måste skygga för – så som att
uppmuntra en viss typ av tankspriddhet. Utan att Saloman själv
närmar sig den tanken, undrar jag om inte det var något lockande
för Woolf: att läsa henne är att hela tiden följa hur tanken
växer fram successivt medan hon skriver, och man får lära sig att
ge sig till tåls, invänta poängen som hon gärna håller på i det
längsta. Det är ett skrivande som inte når ända fram, där man
alltid kan påpeka att flera av hans samtida nådde längre med sin
beslutsamhet – men i gengäld har Woolf fortsatt vara en aktuell
författare, vars tankar fortfarande är användbara i en idédebatt.
Hur kan
det vara en styrka för essän, det som så uppenbart är en svaghet
i romanen, beroende som den är av fördjupning, nyansering,
utveckling, av att nå sitt mål? Enligt Saloman tjänar essän på
att vara så flyktig, att den kan tillåta sig att introducera nya
inslag utan att de behöver vara motiverade för att driva handlingen
framåt. Hon läser också ”Att strosa omkring på gatorna” som
en pendang till romanen Mrs Dalloway, som publicerades två år
tidigare, utifrån den delvis liknande premissen – att förverkliga
ett uppdrag. Vi tar del av Clarissas bestyr kring kvällens fest,
något som inleds av att hon ger sig ut för att införskaffa
blommor. Där finns förutsättningarna för att läsa romanen med
essäns attribut, att se om det går att utvinna något fruktbart i
dess handling. Här är Saloman kortfattad, när man önskar att hon
hade dröjt lite, även om man anar ett svar på förhand, att vi
tack vare senare modernistiska romaner lärt oss att läsa en
experimentell roman som Mrs Dalloway, oavsett om vi
identifierar essäns friare uttryckssätt i romanens stil och
berättarteknik. Det är svårt att inte hålla med här, att steget
mellan de två texterna är obefintligt, och att stilen i romanen har
hämtat energi från de essäer Woolf parallellt arbetade med, att
detta växelbruk var en förutsättning för det befintliga skick
romanerna hamnade i.
Under
1800-talet var essän ett frirum för många brittiska
romanförfattare, där de kunde experimentera både stilistiskt och
tematiskt. Woolf var en produkt av 1800-talet, uppväxt med den
dominante fadern Leslie Stephen som en av de centrala figurerna i det
intellektuella London. Trots att hennes formella utbildning var
bristfällig var hon tack vare familjens bibliotek välläst och
minst sagt färdig som författare när hon 33 år gammal debuterade
med Vägen ut. Saloman visar med sin bok att redan här, och
ännu mer i de romaner som följde, använder sig Woolf av tekniker
hon har hämtat från essän, ett arbete som kulminerar i den sena
romanen Åren, där den uttalade ambitionen var att skriva en
”essä-roman”. Saloman visar att det essäistiska är utmärkande
för dessa tidigare förbisedda romaner, att de är mindre
konventionella än man tidigare ansett. Figurerna uppvisar något
Saloman kallar för ”essäistisk utvecklingsmöjlighet”, när de
väljer bort slutgiltiga lösningar för att vistas i möjligheterna,
i det som inte fullbordas. Denna brist på handlingskraft illustreras
redan av första romanens protagonist, Rachel Vinrace, som uppvaktad
av Terence Hewet avvisar äktenskapet och den säkra utgången för
förmånen att bli kvar i det osäkra, det som kan bli något annat.
Det
handlar inte endast om att Woolf som enskilt exempel vänder sig till
essän för att hitta ett friare uttryckssätt, utan också hur den
modernistiska romanen vitaliserades av detta umgänge. Det Woolf
förstod var att man i essän kunde gå i dialog med läsaren på ett
mer fruktbart sätt än i de traditionella romanerna, och tillåta
sig ett mer tvivlande tonfall. I en roman – som den såg ut när
Woolf var verksam – behöver författaren etablera en sannolikhet
avseende handling och ämnesval, något som essäisten kan förhålla
sig mer avslappnat till. För mycket realism var knappast Woolf eget
ideal, något som ger sig till känna när man läser hennes två
böcker i serien The Common Reader. De två mest erkända
böckerna av Woolf, Mrs Dalloway och Mot fyren, möttes
under hennes livstid nästan undantagslöst av negativ eller
oförstående kritik och inte nådde någon större läsekrets, medan
den i våra dagar mindre framstående Åren var den som sålde
bäst under hennes livstid.
I
Salomans läsning blir Woolfs kända debattböcker Ett eget rum
och Tre guineas mindre polemiska, där insatsen handlar om att
söka efter något annat än direkta lösningar. Främst Ett eget
rum tappar i hennes läsning sin stämpel av enträget
argumenterande text, genom att föreslå åhörarna hopp, där
essäformen ger Woolf möjligheten att summera en erfarenhet och
rikta in sig mot alternativa lösningar. Kritiken mot denna Woolfs
mest kända icke-fiktiva verk har berört att dess argumentation är
på samma gång för ihärdig och för vag, att dess indignation är
för återhållsam eller gör sig skyldig till dagdrömmeri. Saloman
gör oss uppmärksamma på hur Woolf inte skrämdes av utmaningar.
Hon var en modig författare som sporrades av faran, något som torde
fungera inspirerande för den som är beredd att utsätta sig för
den upplevelsen. Om det finns en klyfta finns dessutom större
utrymme för utveckling, och större anledning att ge sig på det
arbete det innebär. Här finns möjligheten att läsa dessa böcker
mindre som didaktiska verk och mer som konstnärliga verk, något som
bara låter sig göras om vi börjar se essän som en lika viktig
genre som skönlitteraturen. Att Woolf ger läsaren utrymme för egna
slutsatser borgar för att de instabila inslagen ses som något
självklart i en text som förblir kringflackande på ett positivt
sätt. Saloman hävdar att texter som saknar färdiga slut kan ha sin
upprinnelse i antingen en skribent som tagit sig vatten över
huvudet, eller så saknar ämnet ett möjligt slut, vilket bara är
en variant på att ge sig in i ett ämne man inte behärskar. Ett
tredje alternativ, som utformas av Woolf, är att placera sig själv
i centrum för en pågående diskussion, där svaret inte kan nås
omedelbart. Hon förlitar sig på framtiden, och däri kan den känsla
av hopp ligga som genomströmmar den som läser dessa böcker av
Woolf.
Lärdomen
från Salomans studie blir då att hon ser Woolf som föredömet som
presenterar ett exempel att följa för läsaren. Inte i första hand
genom att vara agitatorisk, även om man då kunde invända att det
blir ett ineffektivt resonemang. Den kritiken avvärjs genom att
hävda att äventyret ligger i att överbrygga avstånd, vilket var
det Woolf konsekvent ägnade sig åt. Det kräver en läsare som gör
en större insats, och måste vara beredd att lägga ned mer
engagemang i texten. Att då som Saloman betona att Woolf tar större
risker som författare låter paradoxalt: hur kan den som avstår
från att ta ställning ses som risktagare? Jo, genom att söka sig
mot ämnen som inte lagt sig till rätta, vare sig för författaren
eller för läsaren. Att tråla efter välgrundade argument blir då
lönlöst, då Woolf vägrar tjänstgöra utifrån retorikens
mönster. Det här har starkt bidragit till min tidigare uppfattning
av Woolf som irriterande vankelmodig, medan nu tack vare Saloman min
läsning kan förlösas, med en Woolf som aldrig underskattar
läsaren, utan ger henne ett förtroende och större utrymme för att
resonera i maskopi med författaren. Då fungerar den här boken som
en lärobok, som gör mig mer mottaglig för essägenren och mer
rustad för att fortsätta tillämpa den läsarten.
I boken
finns också konstruktiva läsningar av utvalda stycken ur The
Common Reader för att demonstrera hur de också kan läsas som
läroböcker i hur man läser, som en korsning mellan den lärde
kritiske och den ytlige entusiastiske läsaren. Med sin
förbehållslösa inställning blir hon en förebild som läsare.
Woolf strävade efter ett möte mellan författaren och läsaren, i
sina egna läsningar av olika författarskap, ett tillvägagångssätt
som främjar samarbete, genom att skapa förutsättningar som
uppmuntrar att man blir varandras vapendragare. Att läsa med
inlevelse, med fantasin som vägledning, pekar då fram mot
författaren som den som skickar iväg läsaren på äventyr i de
egna tankarna. Konsekvent önskar Woolf en läsare som tänker själv,
genom att ge henne något som motstår förklaring, med Salomans ord:
”It will not do the reader's thinking for her, but rather will
force her into the position of thinking for herself, and coming to
her own conclusions.” Kanske det är så enkelt att Woolf genom att
vara en så lyhörd läsare tillåts bli så motiverad som
prosaförfattare, och att vi kan lära oss att sluta vara så
fixerade vid genrebeteckningar. Då öppnar hon upp för nya
insikter, och vi kan uppleva hur befriande det är att läsa både
romanerna och essäerna med nya ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.