Vad behövs mest när
sommaren blir så här odrägligt varm som den är just nu? AC,
förstås. Jag läser författaren med de initialerna, Anne Carson,
hennes senaste bok, The Albertine Workout. Den är utgiven som
nummer tretton i New Directions Poetry Pamphlet, en serie som till
viss del liknar ellerströms lilla serie, då det även här finns
några äldre titlar som samsas med det helt nyskrivna, i små häften
som dessutom har tryckts som pamfletter.
Och nog har Carson
den effekten att kyla ned, med sitt egendomliga sätt att skriva. Att
beskriva vad det är för bok: ja, som vanligt något helt annat. Det
är dikt, det är essä, litteraturkritik, fragment … kanske en
föreläsning, men inte av det magistrala slaget, utan mer lekfullt
nyfiken. Om Marcel Proust, om På spaning efter den tid som flytt,
men i första hand kring karaktären Albertine, hon som i den femte
delen hålls fången av berättaren M[arcel]. I femtionio hårt
hållna korta stycken berättar Carson om denna stackars kvinna,
ledsagad av en appendixdel med utvikningar som belyser, men också
svamlar lite, tills hon kommer på sig själv och stramar upp texten.
Det är fantastiskt gjort: lika mycket nonchalant som stringent.
Enligt en expert på
Proust är just den femte delen den man kan hoppa över, om man lider
av tidsbrist. En befängd åsikt – det är ju höjdpunkten i hela
serien, den mest spännande boken och den som ger oss den mest
nyanserade bilden av berättarens personlighet. De flesta har nog
läst första delen enbart, men det är otillräckligt, och det är
en bok som inte säger mycket om intensiteten och laddningen i
exempelvis del fyra och fem. Ska man hoppa över någon är det väl
del sju i så fall.
”Den fångna”,
som hon kallas i den svenska översättningen av Gunnel Vallquist,
Albertine – hon lockar till en allegorisk läsning. Det gör hon
antingen man väljer den gängse uppfattningen att Proust baserade
henne på sin privatchaufför, vars förnamn också börjar på
A[lfred], eller om man väljer att se A[lbertine] som ett anagram för
kvinnan (det som enligt feminismen inte existerar, men vi spar den
diskussionen). Den kvinna som i början av 1900-talet var oförlöst
– en fånge. Var Proust intresserad av att skildra denna
fångenskap?
För Albertine har
ju fångats av berättaren – bokstavligen, då han låser in henne
och bevakar henne. Behandlar henne som ett husdjur, säger Carson.
Mest älskar han henne då hon sover. Han är också helt besatt av
att hon ska vara lesbisk, och ägnar sig åt avancerad svartsjuka för
att utreda det han kallar för sanningen om hennes begärs dunkla
mål. Hans sökande kan jämföras med berättaren i Strindbergs En
dåres försvarstal, han som också var besatt i att bevisa att
hustrun var tribad. Prousts berättare är svartsjuk på Albertines
väninnor, som tillåts vara så öppna med att de gillar någon av
samma kön. Själv smyger han, mestadels också för sig själv.
Carson hittar
onekligen intressanta likheter, bland annat till relationen mellan
Hamlet och Ophelia, inte minst i den blomstermetaforik som både
Shakespeare och Proust nyttjar, som hon ger läskiga konnotationer:
”starting from the sexual life of plants, which Proust and
Shakespeare equally enjoy using as a language of female desire.
Albertine, like Ophelia, embodies for her lover blooming girlhood,
but also castration, casualty, threat and pure obstacle.”
Man kan fråga sig
hur extrem berättarens behandling av Albertine är. Mest liknar det
en typisk maktdemonstration. Han vill ha henne sovande: ja, men så
fungerar ju makten alltid, att den är beroende av en mottagare som
är passiv, som görs för utmattad för att orka göra motstånd.
Det kan göras lika väl med tvång, med inlåsning, som med
jobbskatteavdrag. Eller genom att försvåra organiserat arbete.
Det som blir
Albertines strategi, enligt Carson, är bluffen: att därmed skapa
ett övertag gentemot den fysiskt starkare antagonisten. Det är som
vanligt uppfriskande – ja, avkylande – att läsa Anne Carson, och
inte minst när hon i ett appendix fördjupar och problematiserar
sina ståndpunkter. Där blir Roland Barthes en pre-Sokratisk tänkare
(senfödd, visserligen). Där nyanseras berättarens förtjusning i
rörelsen hos människor, även den fångna Albertine – det han
fantiserar om är fortfarande hennes aktiva handlingar. Carson nämner
det inte, men nog är det så att han låser in henne enbart för att
ge henne chansen att sticka? Att det är först som rymmerska (som
frånvaro) han älskar henne på riktigt.
Associationerna rör
sig snabbt också i Carsons essäliknande text, med en kvick
anspelning på Hitchcocks film Vertigo. Långsökt, hinner du
invända, men vänta nu, det ligger mer i påståendet än ytan
återger, och det är ofta så, att det långsökta är det sannaste
sättet att närma sig en text. Genom en mestadels vemodig text lyser
Carson upp en aspekt av Prousts stora roman. Den är en ocean, och
att som här lyfta upp en liten skopa av den kan te sig futtigt, men
det är då en viktig futtighet, och oj vad den känns avsvalnande
att läsa i skuggan, en sådan här varm julidag.
(Du kan läsa hela dikten på London Review of Books, publicerad 5/6 2014.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.