Skäggkonceptet, Kristian Carlsson m. fl.

Att få skägget i brevlådan är ett idiomatiskt uttryck som används lite för sällan i språket. Att talesättet skulle bli bokstavligt kunde jag inte ha föreställt mig, förrän jag i fredags i just brevlådan fick skägget, manifesterat av Kristian Carlssons märkliga bok Skäggkonceptet (Tillexempel förlag). Det är en antologi över skäggets kulturhistoria, men också en personlig betraktelse över den egna skäggväxten, samt en dikt, utförd i sann hypermodernistisk anda, inklusive ett appendix med några kanoniska texter i genren, bland annat en novell av Dickens, bärare av ett av de mest imposanta författarskäggen.

I tio års tid har Carlsson arbetat med skäggkonceptet, i form av filmer och texter. Den korta boken är oerhört väl bearbetad, med citat, anekdoter, fotnoter, foton, teckningar, planscher, närbilder (filmerna som medföljer i dvd:n innehåller ytterligare närbilder, samt en smärre nakenchock).

Nu utkommer så boken, kanske lagom till skäggerans slut – tidiga 2000-talet har ju det diskreta hipsterskägget varit populärt, även om Carlsson håller sig till en mer vildvuxen skola. Annars måste sena 1800-talet ha varit gulderan för skägget, då man kan hitta gruppfoton av män där beståndet var hundraprocentigt. Hans bok tangerar besattheten, med sin rikhaltighet av information, som sträcker sig bakåt till de gamla grekerna, där vi senare får veta att terrorister har skägg medan fascister föredrar mustasch. Några avsnitt behandlar skäggiga damer, skäggiga Afroditestatyer och skäggiga kvinnliga helgon (som visserligen kan ha varit anorektiska och därför haft lanugohår), och det är förmodligen så att Conchita Wursts skägg i årets Eurovision var dödsstöten för skägget (på män). Jesus fick inte skägg förrän på 1100- och 1200-talet, får vi också veta.

Det är en lite knasig bok, även om jag är medveten om att det är en kritikerklyscha att som jag gjorde i inledningen kalla den ”märklig”. Man kan uppfatta boken som ett enda skämt, i så fall mer i Monty Pythons än i Galenskaparnas anda, men nog finns det också allvar i Carlssons projekt, som andas frihetsbehov. Rör inte mitt skägg, liksom. Han har tidigare gett ut några minst lika udda böcker, samt översatt bland annat dikter av Rabindrath Tagore.

Till mina egna egenheter hör att jag aldrig haft skägg, med undantag för de sista veckorna på en tågluff, då det var en angelägenhet mellan mig och tågtoalettens spegel endast. Som barn var jag livrädd för skägg, förknippade det med Djävulen och pederaster. Mycket riktigt visar Carlssons forskning att åtminstone Beelzebub var en av skäggbärarna. Eftersom jag har ett lite traumatiskt förhållande till skägg, tycker väl aldrig att det är en god idé (möjligen med undantag för Strindberg, och kanske Andrea Pirlo), i likhet med hästsvansen och pikétröjan, så är jag troligen inte rätt person att bedöma den. Då nöjer jag mig med att konstatera nöjet – att jag läser med fascinationen som sällskap, och med större behållning än jag trodde.