I senaste numret av
Bokvennen har Silje AA. Fagerlund skrivit oerhört entusiastiskt om
Marguerite Duras och hennes roman Détruire, dit-elle. Hon
tillämpar Batailles idé om det farliga begäret, och visar hur nära
Duras roman står denna farlighet: ”Farlig fordi det faktisk er i
stand til å rive ned alt; muligheten for å rykkes fullstendig ut av
den stabile verden er alltid til stede.” Eftersom jag är för lat
för att lära mig franska – har varit för lat, kommer att vara
för lat – och eftersom den inte heller finns utgiven på svenska,
måste jag läsa den på engelska.
Destroy, She Said
heter den då, översatt av Barbara Bray redan 1970, året efter den
utkom i original. Det är lite besvärligt att förklara vad som är
lockelsen med Duras: vad som fick mig att börja läsa hennes böcker,
och sedan ha fortsatt läsa som om det vore ett fysiskt behov, att
jag varje sommar läser Duras.
Inte alla svenska
översättningar har lyckats överföra det våldsamma i hennes
språk, så mycket fattar jag. Här blir översättningen just så
karg och med en så koncis syntax att det torde ligga nära den
speciella sorts franska hon skrev. Denna dragning till det våldsamma,
som mer ligger i tekniken än i tematiken, där den är mer outtalad,
som ett hot.
Dag efter dag
tillbringar Elisabeth på en solstol på ett slags hotell, intill en
tennisbana, som är förbjuden att användas under siestan. Hon
betraktas. Av Stein, av Max Thor, och senare hans hustru Alissa.
Själv är Elisabeth ensam, får besök av sin man och dotter, men
man fattar att hon kurerar sig på hotellet efter en traumatisk
händelse. Hon har en förbindelse med en av sina läkare, hon känner
många läkare, en förlossning, ett dödfött barn – ja, man tror
att det är så, men mycket av det man tror omkullkastas i den här
berättelsen som inte är tillräckligt lång för att vara en roman
(cirka 80 sidor).
Stein är
aspirerande författare – ställföreträdande författare, kunde
man säga. Alla slutsatser revideras – inte minst efter läsningen
av den intervju som bifogas (den är cirka hälften så lång som
romanen), där Duras samtalar med filmregissören Jacques Rivette och
Jean Narboni från Cahiers du Cinema. Duras regisserade filmen
Détruire, dit-elle, som
ytterligare fördjupar och krånglar till de saker man tror stämmer
när man läst romanen.
Figurerna
går in i varandra – speciellt Alissa och Elisabeth (namnlikheten
är antagligen ingen tillfällighet). Alissa är ung, sägs vara
arton, en gammal elev till universitetsläraren Max, och hon sägs
också vara galen. De fyra rör sig och beter sig som karaktärer i
ett drama, på en scen. Elisabeth kallas också för romanfigur.
Kanske det är därför Duras gör så mycket av tennisbanan –
tennis har sina regler, sina ritualer, precis som teatern, och likaså
ett kortspel mot slutet. Som kontrast till de hårt styrda världarna
ligger skogen intill, som representant för det irrationella, det
djupa, det lockande, det farliga, en rädslans zon – dit vågar
inte Elisabeth bege sig.
Elisabeth
är sömnlös, hon läser en bok, men det är samma bok varje dag.
Utan att Duras någonsin antyder det får man ändå en känsla av
att boken hon läser kunde vara boken vi läser, alltså Détruire,
dit-elle. Duras skriver
antirealism, och man kan ju säga att hon försöker utrota
berättandet – men så klart inte så som Alain Robbe-Grillet och
den nya romanen höll på med strax innan.
Man smygtittar,
allra mest Stein, författaren. Att betrakta är att bevaka. Han
smygtittar på Elisabeth – tittar åt oss, vi som läser. Han
lockas av Alissa, också en av de galna kvinnorna. Hon låter honom
titta när hon har sex med Max. Det är hennes replik som gett
titeln, när hon träffar sin man Max, och det går att läsa som en
sexuell invit: ”'Förstör', sa hon”.
Som läsare tar du
del av förloppet på distans. Stein blir representant för
förnuftet, det/den som lindrar lidandet. Eller ger han det resonans?
Är det så att reson bara leder till resonans, får det svåra att
ljuda starkare? Då är det lönlöst att öppna upp sig, som Alissa
gör i romanen, då det bara gör ont värre. Alissa blir inte hjälpt
av att, som det på twitterspråk heter, ”tala om det”. Man måste
inte alltid tala om det!
Alissas
vanföreställningar kan inte ges någon konstruktiv riktning, inte
ens omgiven av vetenskapsmännen Stein och Max. Elisabeth läser –
det vill säga, låtsas läsa, för att spela vanlig, gör det som
förväntas av henne. Men beteendet blir ju ännu mer utpekande och
iögonfallande som avvikande, när hon avstår från att läsa. Hon
låtsas vara en som läser, bland det värsta man kan vara. ”Jag
blir galen”, säger hon med sin mildaste röst. Också ett
motsägelsefullt uttryck: den som blir galen på riktigt kan förstås
inte ge ord till det, för att bli galen är att gå in i det
språklösa. Lita aldrig på någon som säger att hen är galen.
I denna udda roman
av Duras är språket ett nederlagstecken. Att tala om smärtan kan
inte åstadkomma något. Varje mening bärs av ett motstånd, som om
det tog emot att säga det som sägs. Genom att så att säga skriva
in sig själv som kameran, den neutrala berättarrösten, blir det en
opersonlig berättelse, också tack vare att de fyra karaktärerna är
så utbytbara. Jag kan inte låta bli att tänka på Magnus
Dahlströms Järnbörd, att det beteende som skildras här
pekar fram mot hans pjäs. Även här är det skräckartat – något
som också tas upp i intervjun, som mestadels behandlar
filmatiseringen.
I filmen förekommer
repliken: ”It is the void she is looking at.” Dock översätts
det på textremsan – ja, min översättning är också här på
engelska, då det inte går att få tag på filmen med svensk text:
”She is looking at the void.” Det är en helt annan betydelse. I
romanen är det Stein som säger: ”She looks at the void […]
That's the only thing she looks at. But she does it well.”
Vad är ”the
void”? Tomrummet/avgrunden? Duras lokaliserar det i intervjun hos
de ungas brist på kultur och bildning (hon använder sin egen son
som anekdotisk bevisföring), att de lever i tomrummet, i en vägran
att ägna sig åt läsning. Det tomma: lockelsen i att gå in i en
icke-tillvaro. Duras kände till den lockelsen, och det är ett
starkt tema i hennes roman, en vilja att slippa vara människa,
slippa vara civiliserad. Kanske därför det primitiva har en så
utpräglad närvaro i hennes texter generellt. Tomrummet blir också
mellanrummet mellan hopp och förtvivlan.
I sitt sommarprogram
(18/7) talade Martina Montelius om hur man ska läsa det hon kallade
för klassiker, om man känner sig lite skraj för att våga närma
sig dem: som att man förväntar sig ett samtal med en potentiell vän
som talar till dig. Men jag är så trött på den populismen, att
man ska gulla med böcker och författare. Jag vill inte bli vän med
Marguerite Duras, och inbillar mig inte att hon ”talar till mig”,
att hon skulle ha något utbyte av att befinna sig i en dialog med
mig. Faktiskt, alla författare som jag gillar på riktigt – Duras,
Clarice Lispector, Virginia Woolf, Rut Hillarp, de uppfattar jag som
skvatt galna (alltså inte charmigt vrickade som Montelius själv),
och opålitliga och farliga och förgörande. Detta ”Förstör,
sa hon” kan gälla för alla dessa, och jag minns hur omskakad och
livrädd jag blev när Birgitta Trotzig råkade gå förbi mig i en
kö på bokmässan 2000, hur hennes grånade hår svepte längs min
kind och att mitt hjärta stod stilla.
Den finns på svenska. "Förgöra, säger hon" på Interculture 1987, övers. Marie Silkeberg.
SvaraRaderaBoken finns på svenska i Marie Silkebergs översättning: Förgöra, säger hon (Interculture, 1987)
SvaraRaderaJa, jag fick e-post från Silje, som hade uppmärksammat det, så det borde jag väl ha förstått, men hade helt missat det. Inte helt lätt att få tag på.
SvaraRadera