I år har DN låtit
Jesper Högström och Jenny Lindh varna för klassiker.
Underhållande, men också befogat. Hittills har jag förgäves
väntat på att de ska såga Aldous Huxleys Du sköna nya värld,
som väl är en av 1900-talets mest kända titlar. Alltså kommer jag
här att göra jobbet åt dem.
Fast – nä, så
elak tänker jag inte vara. Ofta får vi numera höra hur nyttigt det
är med läsning, och i synnerhet att läsa just klassiker. Man blir
ju bildad, och liksom en god människa, med politikernas ord.
Men om det vore så enkelt, då skulle vi ha sluppit de två
världskrigen som händelsevis inföll när människan inte hade
mycket annat att sysselsätta sig med än att läsa klassisk
litteratur. Om nu läsning gör oss till fredliga – då skulle vi
nu slå ihjäl varandra i större utsträckning, eftersom vi har
slutat läsa klassiker.
Du sköna nya
värld utkom 1932, och samma år kom den på svenska, vilket
säger en del om hur omtalad den måste ha varit på direkten. Tyvärr
är det samma översättning av Greta Tiselius som gäller
fortfarande (jag hittade en pocket tryckt 2006, med gräsligt
omslag), men den torde vara reviderad ett par gånger. Göran
Rosenberg har skrivit ett meningslöst förord (fattar han inte att
citatet från Shakespeares Stormen är ironiskt?), och Huxley
själv ett lika meningslöst förord efter andra världskriget, där
han raljerar över sin egen bok.
Karin Boye var så
klart rejält inläst på Huxleys bok, och lånade drogen soma,
samt namnet Linda från en av karaktärerna. Men Kallocain är
en bättre roman, och jag tror att det beror på att Boye var poet.
Nä, inte så att hon skriver poetiskt (Jerker Virdborgs förord i
den senaste pocketen överskattar grovt hennes stil), utan för att
hon som poet behandlar ämnet djärvare. Hennes sätt att gestalta
dikotomin mellan det rationella och det känslomässiga utförs mer
känsligt. Hon tänker mer på snedden än den fyrkantige Huxley. Som
ändå inte är lika fyrkantig som Orwell, vars 1984 ju vid en
jämförelse knappt är läsbar för någon som är äldre än 12.
I Huxleys värld
finns otaliga paralleller till vår värld, saker som det säkert
fanns tendenser till på 30-talet, men som nu på ett kusligt sätt
har besannats. Ungefär så som Oscar Wilde sa, att livet imiterar
konsten. Här får barnen vid tidig ålder lära sig aversion mot
böcker och botanik – böcker, ja, precis som det håller på att
bli i vår tid, men botanik? Att bege sig ut i skog och mark är inte
nyttigt ur samhällsekonomisk synpunkt. Bättre syssla med sport då.
Idrottsevenemang, med massa kringkostnader. Känns det igen?
Gud och religion har
ersatts, av företaget Ford och kapitalismen. Korset har blivit av
med sin överdel och liknar nu ett T, som i modellen T-Ford. En
överdriven form av appropriering, kan tyckas, men samtidigt har vi i
Sverige ett religiöst förhållningssätt till sekten IKEA och
-ledaren Kamprad, den snälle lite bortkomne farbrodern som visat sig
ha alla egenskaper för att bli en hygglig landsfader, lite som de
andra fosterländska idolerna Astrid Lindgren, Stefan Einhorn, Tilde
de Paula …
En av mina
invändningar mot Huxley är hans svaghet för att lirka in så många
kulturella referenser som möjligt, så att det blir en löjeväckande
jakt efter namn då hans karaktärer heter Marx, Lenina, Engels,
Trotsky, Bakunin, Benito Hoover … Och när du tror att du är
säker, då kommer i sista kapitlet en filmfotograf som heter Darwin
Bonaparte. Lika besvärligt blir det med vilden Johns partytrick att
citera ur alla Shakespeares pjäser: i en riktig värld skulle folket
ha likviderat honom innan han hunnit till hälften av dem. Huxleys
stil är också i svamligaste laget, även om jag fattar att de
baktunga filosofiska dialogerna hör till konventionen.
Att han trodde att
man i framtiden – boken lär utspela sig år 2540, eller 632 Anno
Ford – skulle lyssna på sexofonistmusik och inte EDM är kanske
inte någon större missräkning. Mer tror jag då att hans
uppfinning ”känslofilmen” är något för framtiden att klura
ut, nu när krystade nymodigherer som luktfilm och 3D-film blivit
sådana floppar.
Det jag imponeras av
är hur tydligt Huxley skildrar vad som händer när människan inte
är redo för olyckan. När hon inte tillåtits odla sin beredskap
för djävligheter. Man kan också fråga sig hur kusligt det är med
soma som breder vägen för 90-talets prozac, och vad det
nuförtiden är som gälls som lyckopiller. Och fråga sig varför vi
behöver det, varför vi är så deprimerade. Medicinen tar ju inte
itu med problemet, bara symtomet. Vågar vi inte ta itu med
depressionen? Vill vi ha det så här? Vilka tjänar på att vi inte
tar några initiativ?
Inte för att
Huxleys roman ger något svar. En satirisk dystopi, men som sagt, jag
tycker att Kallocain når längre in i mänsklighetens gissel,
eller om man nu vill kalla det för dilemma. Du sköna nya värld
tar fram min mest obstinata läsare, och det är möjligt att jag
överreagerar, att det kanske inte i första hand är bokens fel.
”Alla människor
är lyckliga nu för tiden”, säger Lenina, och Buzzcocks lät det
bli titeln på en av sina ljuvligaste singlar 1979, ”Everyboy's
Happy Nowadays”.
Din reaktion visar väl snarast att du redan nu, år 151 AF, hunnit så långt in i den sköna nya världen att du inte tycker att det är något märkvärdigt ;-)
SvaraRaderaBefarade nog detta! Jag är lite grinig mot den här boken, som nog är lite bättre än jag ger sken av här.
SvaraRadera