Det kan tyckas
dumdristigt att Morrisseys 20 år gamla mästerverk ”Vauxhall and
I” gavs ut i en ännu mer välvårdad nyversion bara någon månad
innan han ger ut sitt tionde soloalbum. Ingen annan av Morrisseys
skivor har en lika underbar produktion, eller lika många starka
låtar, och att mätas med den kan bara vara till den nya skivans
nackdel.
Trodde jag. När jag
nu lyssnar på den 20 år gamla skivan blir stämpeln av mästerverk
lite naggad i kanten av en såsig parad ballader mot slutet av
skivan. När jag så tar del av ”World Peace Is None of Your
Business” är det bara för att upptäcka att han aldrig någonsin
har gjort en lika jämn skiva. På samtliga tidigare soloskivor har
han för varje sublima låt slängt in en nonchalant bagatell. Tyvärr
saknar den här nya skivan bådadera, är jag benägen att säga –
det vill säga, lika ont om riktigt dåliga låtar som det är om
riktigt bra.
Det som bidrar till
dess jämnhet är inte minst att Morrissey äntligen har släppt sina
2000-tals-ambitioner att bli rockstjärna. De enerverande
elgitarrerna har bytts ut mot milda akustiska, och ljudbilden
innehåller många oväntade instrument, mestadels spansk gitarr och
dragspel och återhållsamma blåsinstrument. Framför allt detaljer
som lyser upp likt solsken efter det svarta moln som var förra
skivan ”Years of Refusal”. Handklappet gör ”Staircase at the
University” till en udda sång om en stackars plugghäst som av
pappans krav begår självmord, ledsagad av en euforisk melodi som
gör den till en värdig pendang till dödsromantiken i ”There Is a
Light That Never Goes Out”. Andra inslag är harpa, klockspel, och
de flesta av de nyckfulla ljuden åstadkoms av colombianske Gustavo
Manzur, som trakterar ”piano, organ, synths, trumpet, accordion,
flamenco guitar, didgeridoo, Qchord”. Att Jesse Tobias har skrivit
det mesta av musiken kan också bidra till att den låter mindre
förutsägbart rockig.
Nu finns det i
stället för givna hitlåtar många som är närapå helt underbara,
som ”The Bullfighter Dies”, en faksimil av hur The Smiths lät
1986, adderat med trumpetfanfarer. Eller ”Kiss Me a Lot”, där
nonsens och allvar pareras i en smått perfekt poplåt. ”Mountjoy”,
en säregen protestsång om Dublins ökända fängelse där Brendan
Behan satt, och Morrissey önskedrömmer förstås om att hamna där:
”I was sent here by a 3 foot half-wit in a wig”. ”Smiler With
Knife” är svårare att bedömda, det känns som att man vill höra
Peter Jöback göra den rättvisa först.
Textmässigt har han
också vässat sin penna sedan sist, även om jag inte tror att det
har så mycket att göra med att självbiografin skulle ha gett honom
större självförtroende (bra självförtroende är ändå oftast
något av en nackdel i konstnärliga sammanhang). Det finns några
plumpa rader: ”Each time you vote, you support the process … You
are the soldier, who won't get much older … Sex and love are not
the same … The joy brings many things, it cannot bring you joy”.
Men man förlåter dessa truismer när han undantagsvis försöker
leva i den verkliga världen i stället för sitt eget huvud, utan
att bli uttråkad innan han börjar. Speciellt i ”Istanbul”, om
fadern som desperat söker sin mördade son på gatorna. Kanske det
är Morrisseys första fadersporträtt som inte handlar om en fader som
måste mördas. Texten förstärks av att melodin lånar den ominösa
atmosfären från ”Jack the Ripper” (det är Boz Boorers största
stund som låtskrivare). När Morrissey börjar rappa i ”Neal
Cassady Drops Dead” är det ganska dråpligt, tills man fattar att
han bara gör det för att visa hur mycket han hatar barn. Det han
hatar mer än barn är kvinnor, åtminstone av ”Kick The Bride Down
The Aisle” att döma. Ändå blir det min favorit från skivan, med
sin ljuva melodi och pendling mellan de misogyna bråddjupen.
Inte lika road är
jag av den agitatoriska ”I'm Not a Man”, även om det är lite
kul att Morrissey äntligen visar att han läst Edith Södergran, med
titelns tydliga anspelning på hennes ”Vierge Moderne”. Musiken
är lika stillastående som ”Meat Is Murder”, vilket troligen
innebär att han kommer att spela den här alldeles för långa
sången lika länge och lika ofta (av alla Smiths-låtar är det
köttlåten som han har spelat flest gånger).
Till skivan
medföljer sex bonuslåtar, vilket kanske är ett par för många. De
något äldre rocklåtarna ”Scandinavia” och ”Art-Hounds” är
lite färgade av hur han lät 2009, medan de nya är lite anonyma.
Det visar också att han övergett ett par av de låtar han spelade
in för tre år sedan, när han var utan skivkontrakt. Av de låtarna
kan jag sakna ”Action Is My Middle Name”, som kanske fallit bort
för att den påminner för mycket om ”I'm Throwing My Arms Around
Paris”.
Jag summerar med att
konstatera att det inte finns anledning att hysa någon oro för
rasistiska textrader den här gången. Morrissey väljer att hata
generellt (”humans are not really very humane”, ”humans hate
each others' guts, and show it given a chance”), men kan tänka sig
att vara lite extra grinig mot domare, barn och kvinnor. Det handlar
inte heller lika mycket om döden som för fem år sedan, även om
han i de två sista låtarna sneglar i den riktningen (”rich or
poor, we all lose”, ”the older generation have tried, sighed and
died, which pushes me to their place in the queue”).
Tack vare att skivan
inte innehåller bottennapp kommer den förmodligen att få ett
längre liv än den lite överskattade come back-skivan ”You Are
the Quarry” från 10 år sedan, som lät så fantastisk då men är
svårare att fördra nu. Även den här skivan är något av en come
back efter att under de senaste fem åren ha tillbringat mer tid på
sjukhus än i skivstudion, efter att med hans egna ord ha testat alla
kända sjukdomar som finns. Om det innebär en ingångsskylt till nya
paradis är det verkligen på tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.