” – Det finns något som heter privatliv, sa hon. Vet du vad det är?
– Nej, sa jag och började
snörvla.
– Det är sådana saker som pågår
hemma, hos oss och hos er och hos alla. Om man ser saker som sker hemma hos
andra är det inte alltid snällt att föra det vidare. Förstår du det?”
Det är sjuårige pojken Karl Oves fröken som upplyser honom om privatlivet
när han sagt en aning för mycket om en klasskompis pappas alkoholism. Men det
är ju också som om Knausgård läxar upp sig själv, eller lite kaxigt sätter sig
över den kritik han har fått för att plundra sitt eget privatliv och sin släkts
hemligheter.
Jag läser Min kamp 3 efter att
ha gjort ett längre uppehåll. Möjligen fick jag en överdos när jag hoppade från 2:an rakt på den norska 6:an, eller så har jag våndats efter alla
förhandsrapporter om att 3:an är ett litet lågvattenmärke, sämre än de andra.
Det är både sant och falskt.
Det handlar ju om barndomen, det som är svårast av allt att minnas. Kanske
speciellt om man som Knausgård gjort ett par gånger, koketterat med sitt dåliga
minne. En första reaktion då är ju att slå honom i huvudet med något hårt, då
hela serien vimlar av exakt nedpräntade minnen. Då blir Min kamp en missvisande titel, det borde hellre ha varit Mitt minne. Men det kan nog vara så att
ju sämre minne du har, desto lättare är det att återberätta, att de ord som
avslutar den här delen är både lögnaktiga och sanna, när han prisar exaktheten
och menar sig ha gåvan av ”ett slags minnenas absoluta gehör”. Minnen är
skönlitteraur, och det spelar ingen roll om det är autentiska repliker som
återges av föräldrarna och klasskompisarna, de som ges mest utrymme i den här
delen som alltså uppehåller sig vid de första levnadsåren, och slutar när han
går ut sjuan och flyttar.
Han berättar om grannarna, vad de heter och vad de jobbar med, vad deras
barn heter. Det är av begränsat intresse, så nog håller jag med om att han här
gör en liten dipp i sitt skrivande. Men det är samtidigt skickligt hur han
bygger upp rädslan som temat: hur han lyckas gå tillbaka till barnet som är
rädd för rävar, ljuden i vattenledningarna, benrangel – men främst fadern, hur
han spänt avlyssnar fotstegen för att avgöra vad som ska hända. Han dricker
saft, gråter kopiösa mängder tårar, har svårt att prata, något pappan gång på
gång bestraffar, när han inte hittar annat att avreagera sig på – dålig
hållning, eller bara beter sig omanligt.
Tillsammans med kompisar leks det med tändstickor, spelas fotboll, gås i
skolan, och det är möjligen fascinerande med detaljrikedomen, att han minns
färgerna på en viss jacka som någon i klassen hade eller vad någon sa eller vad
han tänkte, men är det litteratur? Scen staplas på scen, men vad betyder det? När
Karl Ove blir kär sker det med ordval som känns en smula mer vuxet än
nödvändigt, när han – sjuåringen – kan känna hur ”plötsligt tanken på Anne
Lisbet och hela hennes väsen överväldiga mig med en sådan kraft att jag blev
alldeles vimmelkantig av lycka och längtan.”
Han läser serietidningar, tills mamman beslutar sig för att de är
kvinnoförnedrande och han börjar läsa böcker (givetvis ges alla titlar en rätt
imponerande men lite opersonlig lista). Han sneglar mot den fyra år äldre
broderns gitarr, tar sitt första ackord, lyssnar på Beatles, punk … Tjejer
mobbar honom, knycker hans godis, han tittar på engelsk fotboll, har
Wolverhampton som sitt favoritlag – allt detta kunde ha varit min barndom, som
jag har sagt tidigare, allt ifrån hans komplex för sin dåliga handstil till
favoritlaget, eller att han gråter varje gång John McEnroe förlorar.
Medan porträttet av mamman uteslutande är ljust och positivt har pappan vissa
drag av sadism, och det fanns också hos manliga vuxna på den här tiden. En
förmåga att hitta barnets svaga punkt, och koncentrera sig på den, retas något
infernaliskt. De njöt av sitt övertag – många av dem jobbade i skolan, lärare,
rektorer, vaktmästare. Nu kan man ju se något försonande i det här, att de
förmodligen mådde dåligt av någon anledning. Jag blev aldrig slagen (jo, men
bara en gång, och en gång är ingen gång), men ofta utsatt för vuxnas spratt och
illmariga upptåg, som alltid ledde till att jag grät mig till sömns.
Det är två saker Knausgård lyckas förmedla fantastiskt bra. Det första är
pojkens konstanta rädsla, den ängslan som orsakas av sådant man i efterhand kan
rycka på axlarna åt, men som i stunden är dödligt allvar. Det andra är barnets
förundran, känslan att hela tiden vara något på spåren utan att riktigt fatta
hur det ligger till och så plötsligt och utan förvarning blir sammanhangen
uppenbara, och den häpnad som följer – barndomen som en kedja av upptäckter.
Knausgårds stil och berättarteknik påminner mig om något: om podden, som
väl uppstod ungefär samtidigt som Min
kamp började utges. Sättet att skildra något med ett överdåd av detaljer,
där allt tillåts ta mer utrymme än situationen kräver. Det måste vara något i
tidsandan som har orsakat behovet av detta sätt att berätta, detta bulimiska
sätt att berätta. En association är aldrig för obetydlig för att inte leda till
ett nytt sidospår, där avvikelser byggs på varandra. Jag känner också igen den
adjektivsjuka som främst Fredrik Wikingsson har i Knausgårds mani att fylla
varje substantiv med rätt nyansering.
Scenen där Karl Oves fröken tillrättavisar honom kommer omedelbart efter
att han fötts som författare, sju år gammal. Han återberättar en händelse från
morföräldrarnas bondgård, och när han märker att han har fångat
klasskamraternas uppmärksamhet kan han inte låta bli att börja skarva, lägga
till. Som läsare hyser jag dubbla känslor: dels tycker jag det är ett
gudabenådat ögonblick som i förlängningen har skänkt dessa fantastiska böcker,
och dels tycker jag att det är en situation som kunde ha undvikits, att vi inte
behöver en författare som skriver den här typen av långrandiga böcker. Inte
minst därför att den kommer att ha skadlig inverkan på de blivande författare
som läser den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.