I första ledaren i
första numret av den norska tidskriften Bokvennen, från
1989, skriver dåvarande redaktören Jan M. Claussen: ”Det er ikke
et høylitterært tidsskrift du holder i hånden. Det skal i beste
forstand være et folkelig blad for alle som er glade i bøker.” Nu
kan det låta troskyldigt och nästan populistiskt, men det är desto
mer ett framgångsrecept. I nya numret (2.2014) talar nuvarande
redaktören Gabriel Michael Vosgraff Moro om ”bladets egenart og
formidlingstradisjon mellom høyt og lavt, det kjente og ukjente”.
Givetvis – det
lättaste av allt! Anledningen till mitt monumentala ointresse för
det som kunde vara en svensk motsvarighet, Vi läser (eller
för den delen tv-programmet babel), är att där styr helt andra
bevekelsegrunder: aktualitetsfaktorn. Där hittar du de författare
som är aktuella för stunden, med sina aktuella böcker. Du kan nog
hitta samma författare i de olika publikationerna, men skillnaden är
hur de blir behandlade – i den norska tidskriften inte som
marknadsförare som ska tala sig varma för sin produkt, eller vara
villiga att tala om sitt privatliv, som man gärna låter intervjuade
författare i svenska bokmagasin göra.
Aktualitet – ja,
Marguerite Duras föddes för 100 år sedan, och Bokvennen
tycker det är värt att ägna 30 sidor åt detta. De har en enkät
med nio nordiska författare, däribland Sara Stridsberg, som påpekar
att ”Duras skrivande rör sig i cirklar”. Ingen originell tanke,
kanske, eftersom jag själv skrev ”Duras skriver i cirklar” när
jag recenserade En fördämning mot Stilla havet för två år
sedan. Men det är glädjande med så många olika texter om Duras,
där Josefine Klougart i sin första regelbundna text (en syssla som
tidigare Stridsberg innehaft) öppenhjärtigt berättar hur mycket
hennes egna böcker är påverkade av Duras. Klougart skriver i en
böljande rörelse från det privata till det analytiska, och visar
hur beroende Duras är av både cynism och sentimentalitet: ”Køligt
registrerende og varmt indlevet.” Silje AA Fagerlunds skriver också
vackert och inspirerande om det hon kallar för den uppbyggliga
ödeläggelsen i Détruire, dit-elle (”Förstör, sa hon”),
fortfarande inte översatt till svenska.
Om man ängslas över
vad som kan uppfattas som ”smalt” eller ”exklusivt” blir ju
allt förpassat till finlitteraturens piedestal där man inte törs
peta i de upphöjda författarskapen. Större anledning finns att
verkligen utsätta dem för granskning. Det här numret bara råkar
få med två av mina favoriter, och de är säkert smala och
exklusiva om man nöjer sig med att slaviskt följa den samtida
bokutgivningen. Det är två texter av Fernando Pessoa – ok, Orons bok
kommer i norsk nyutgåva – samt en initierad introduktion till Ann
Radcliffe, som kallas för gotisk trollkvinna.
Men det spännande
är också att följa hur ett författarskap tas emot i olika länder,
att det ur norsk synvinkel blir ett annat perspektiv, att andra saker
betonas. Jag har läst om Duras i svenska tidskrifter, men aldrig har
det handlat så här mycket om stilen – hur hon skriver. Eller för
att ta ett annat exempel: när Bret Easton Ellis under hela 90-talet
i svenska tidskrifter var ett varnande exempel på moraliskt
förkastlig skräckellitteratur fick jag vända mig till norska
tidskrifter – däribland Bokvennen – för att läsa
analytiska texter som tog hans författarskap på allvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.