Evil Eye, Joyce Carol Oates

Under de senaste fyra-fem åren har Joyce Carol Oates intensifierat sin utgivning, och är uppe på gamla normala nivåer, med en fyra-fem böcker per år. Det är inte helt lätt att hänga med i svängarna – när du tror att du läser hennes senaste har hon redan hunnit pytsa ut en bok till eller två.

Hon har också intensifierat sin utgivning av skräckberättelser. Inte minst den magnifika gotiska romanen The Accursed från i fjol, utan också med ett flertal novellsamlingar som samlats under teman som ”nightmares”, ”mystery and suspense” samt ”darkness and dread”. Och så Evil Eye. Four Novellas of Love Gone Wrong. Den utkom också i fjol. För oss som gillar när Oates närmar sig das unheimliche är det oemotståndligt.

Eller, ja, det är ju fyra längre noveller, i den knepiga genren ”novella” som knappt har någon svensk motsvarighet, och av de fyra är det väl mest titelberättelsen som griper tag.

Den är en variant på sagan om riddar Blåskägg, han med alla döda hustrur på väggen i vinden i rummet där den nya hustrun absolut inte fick gå … Här är det filmforskaren Mariana som är den fjärde hustrun till charmören professorn Austin, som tröstar henne när föräldrarna dör. Hon är trettio år yngre, men det är inget hon lägger för stor vikt vid: ”The lap of years was like a fissure in the earth, treacherous only if one treis to leap across it.” Vilken vidunderligt fin sammanfattning! Och så får de besök av första hustrun, som är i makens ålder, och upplagt för svartsjuka – men också för något ännu obehagligare, något psykotiskt.

För den charmige Austin är också något annat, en man med en demonisk skuggsida – ett tema som Oates varierar genom berättelserna. Ett klart pyskopatiskt drag, en klart farlig människa. På jobbet omtyckt för sitt lugn, men hemmavid benägen att få oproportionerliga utbrott.

Skickligt väver Oates denna historia med vaga övernaturliga inslag kring synen och kring ögat – det onda ögat – och lyckas faktiskt skapa den slags avkylande effekt som är den här litteraturens kännetecken. I Ken Russells film Gothic ber Gabriel Byrne att få en skräcknovell uppläst med repliken: ”Chill my blood”. Hade han haft tillgång till ”Evil Eye” av Oates hade blodet frusit.

Riktigt lika bra är inte de övriga tre. ”So Near        Any Time        Always” är en stalkerberättelse som kanske har berättats bättre förr. Även här är det fasaden som döljer monstret – den supercharmige och snygge killen ger sextonåriga Lizbeth uppmärksamhet och bekräftelse. Både hon och mamman luras, medan vi tack vare systerns avståndstagande anar att något inte står rätt till med honom. Fast det anar vi lite för tidigt – det blir bara en väntan på den lite förutsägbara upplösningen, som ändå kommer innan skräcken hunnit bita fast.

”The Execution” är en ryslig historia i första person – sällan har Oates lagt sig så nära Edgar Allan Poe i någon novell – om sonen Bart som planerar att straffa sina föräldrar, så därför beger han sig till deras hem utrustad med en yxa. Det är en berättelse som tar några oväntade vändningar både en och två gånger, men det som imponerar mer än intrigen är hur Oates beger sig in i gärningsmannens psyke. Den där förmågan att ge en person kontur, att dupera oss att tro att det är på riktigt. Då får man ha överseende med att bildspråket är konventionellt och innehåller tröttsamma liknelser, då detta hör till Barts språk, och att det är en torftighet som är kopplad till hans neurologiska sjukdomar. På samma gång som han möjligen lite överdrivet ges konnotationer som erinrar om hur John Milton beskriver Satan i Paradise Lost. Novellan är ändå lite besvärlig, stillastående.

Den fjärde och avslutande ”Flatbed” förmedlar informationen pö om pö, där vi så småningom förstår att den kvinnliga huvudpersonen har ett trauma i bakgrunden, sexuella övergrepp utförda av ”G.” som i ”Grandpapa”. Hon dejtar en man, ”N.” som i – jag vet inte? Även här är det kärleken med mörk potential, där något hemskt tar en människa i besittning, en utomstående kraft som inte kan styras eller avbrytas när den satts igång, utan måste leda till sitt skoningslösa slut där nåden saknas.

Men även här känns det som att Oates upprepar sig, att hon har skrivit den här berättelsen tidigare med vassare penna. Farfarn citerar Kant för den lilla flickan, och det sker lite väl otympligt och omotiverat.

Även om det här inte är Oates i sin allra bästa form, blir det om man så vill en provkarta på de olika stilar hon behärskar i sitt övriga författarskap. Då är ”Evil Eye” ett exempel på den någorlunda konventionella romanförfattaren Oates, ”So Near        Any Time        Always” ett exempel på ungdomsförfattaren Oates, ”The Execution” ett exempel på den experimentella Oates, och ”Flatbed” ett exempel på när Oates skriver om trauman och övergrepp som fortsätter att drabba den vuxne protagonisten.