Ja må hen leva!

Lyrikvännen såg dagens ljus samma år som Tomas Tranströmer debuterade med 17 dikter, och kan nu sätta 60 ljus i födelsedagstårtan. Redaktionen påpekar försynt i inledningen att efter två tunna häften hade man 10 000 prenumeranter, och att det verkligen ligger långt från antalet nu. Hur många, hur få, uttalas symtomatiskt nog inte. Däremot säger jag gärna att nuvarande redaktion haft sju år på sig att åstadkomma en konsekvens, efter att tidskriften i tio år haft nästan lika många redaktörer. Förnyelse är inte alltid att föredra, utan det kan ta tid att etablera någon form av långsiktighet. Dessutom ska man inte stirra sig blind på antalet läsare: även i stora länder som USA säljer diktsamlingar oftast i minimala upplagor, och renommerade motsvarigheter till Lyrikvännen går inte heller ut i massupplagor.

Om nu detta jubileumsnummer (4/14) nådde fram till olika nya läsare skulle jag bli förvånad om de inte genast tecknade en prenumeration. För här finns ju inte bara dikter av storheterna Pier Paolo Pasolini, Anne Sexton, Ingeborg Bachmann och Athena Farrokhzad, utan också en spännvidd i de olika texterna, intervjuer, essäer, presentationer. Som en dansk insikt i hur de ser på svensk poesi som betydligt mer allvarstyngd än den danska, eller att så mycket i det här numret handlar om Inger Christensens Alfabet och Ida Börjels Ma. (Den som saknar en längre utredande text om deras inbördes förhållanden kan läsa Joni Hyvönens essä i näst senaste numret av Vagant.)

En annan intressant ingång är några olika texter som diskuterar den samtida svenska poesins politiska gångbarhet. För något eller några år sedan skulle jag aldrig gå med på ett sådant påstående, men rätt många av de senaste årens diktböcker har varit politiska på ett helt annat plan än tidigare – något som jag antar har gått många människor förbi, de som fortfarande talar om språkmaterialism och konceptpoesi.

Som sig bör finns också några nostalgiska återblickar, kanske inte direkt till den svunna tid då läsarantalet var femsiffrigt, utan mer till vad som lockade i att göra tidskrifter i början, och skillnaden mellan böckernas relativt längre livslängd jämfört med tidskriftens förmåga att vistas i nuet. Men gör man en tillräckligt bra tidskrift blir den ju lika långvarig som en bok – tänk bara på att i höst återutges de finlandssvenska 1920-talstidskrifterna Ultra och Quosego som bok av Atlantis.

Återblickar i all ära, numret har också något riktigt löftesrikt i en motsatt riktning, och även ett tecken på hur Lyrikvännen har behållit sin viktiga tradition att vara folkbildande, nämligen Ann Lingebrandts recensionsavdelning, där hon i varje nummer gör ambitiösa och sakkunniga läsningar av nyutkomna diktböcker. Den här gången väljer hon Theis Ørntofts bok Digte 2014 (jag skrev om den i mars: den är smått fantastisk). Må det bli en fortsättning på detta nordiska utbyte!