”Inte alla män!”
vill jag utropa när jag läser den inledande essän som gett titeln
till Rebecca Solnits nya bok, Men Explain Things to Me. Texten
publicerades ursprungligen på nätsidan TomDispatch 2008 och fick
stort genomslag. Där återger Solnit en fest där hon berättade om
sin bok, men han knappt börja förrän hon avbröts av en man som
ville upplysa henne om en oerhört intressant bok i samma ämne.
Hennes kompis försökte inflika att det var Solnits bok han talade
om, men han fattade det inte, i sin iver att vara en man som
förklarar saker (för kvinnor). I förlängningen ledde det till att
engelskan fick ett nytt ord, ”mansplaining”, vilket nästan
enbart var Solnits förtjänst.
Det skulle vara lätt
då att påpeka att det är en generationsfråga – för nog har jag
själv tagit del av liknande komiska händelser, otaliga gånger.
Fast problemet är att det är könsbetingat, och dessa yngre män
som kanske inte utövar denna syssla nu blir en gång äldre män.
Att kvinnan tige i församlingen är inte bara ett gammalt talesätt,
utan en aktuell kamp om talutrymmet, som alltid uppfattas som
oproportionerligt större för kvinnor än för män. Jag tänker
också på föreläsningar som efter 45 minuter brukar innehålla en
frågestund, men i stället för att ställa en fråga finns det
alltid en man som tar mikrofonen och berättar hur insatt han är i
samma ämne.
Inget är oskyldigt,
visar Solnit, och låter den relativt oskyldiga anekdoten leda henne
in på resonemang kring våldtäkt och mord, konsekvenserna av att
kvinnans tal inte anses vara pålitligt. Det är ett bra exempel på
hur Solnit tänker – i kedjor, där hon lägger mönster efterhand,
och låter det ena leda till det andra. Inte så märkvärdigt, men
grejen är hur övertygande det görs, i vilken grad du själv
uppfattar det som givande och trovärdigt.
Hon skriver bland
annat om nättrollen, hur en kvinna knappt kan yttra sig offentligt förrän en
våg av hat reser sig. Det är klart att det är ynkliga män som
hatar anonymt: till skillnad från Jonas Thente tror jag inte det är
så klassrelaterat heller, utan mer en fråga om att vara rädd för
att bli av med sina fördelar, inget som brukar vara förknippat med
en genuin arbetarrörelse. Solnit citerar kolumnisten Laurie Penny:
”An opinion, it seeems, is the short skirt of the Internet. Having
one and flaunting it is somhow asking an amorphous mass of
almost-entirely male keybord-bashers to tell you how they'd like to
rape, kill, and urinate on you.” Man skulle tro att Solnit genom
att skriva en bok med denna övertydliga titel blivit immun mot
mansplaining, men i en intervju i Guardian förra månaden
svarade hon så här på den frågan: ”Do they ever! Social media
are to mensplainers what dogs are to fleas, and this recent feminist
conversation has brought them out in droves.”
I boken finns sju
korta essäer, där hon visar osviklig konsekvens i sitt tänkande,
och en förmåga att åskådliggöra sitt ämne. Inte så förvånande
– en av senare års större läsupplevlser för mig var
översättningen av hennes essä Gå vilse. En fälthandbok
som utkom på Daidalos 2012. Det är som att det är något skimrande
över det hon skriver, något som lyser. Inte för att hon kommer med
färdiga lösningar på problem, utan för att hon tänker
annorlunda, hittar nya angreppssätt, och det är så mycket mer
uppfriskande. Svaren i all ära – de tenderar att mista sin
relevans med tiden. Eftersom världen förändras, bland annat, och
det som är ett svar blir ett skämt femton år senare.
Solnit tänker
skarpt, och det är också med skärpa hon uttrycker sig, med en
direkthet som jag ibland saknar när jag läser någorlunda
motsvarande svenska intellektuella. En tänkbar förklaring finns i
hennes resonemang kring gåendet, att det är där tänkandet utförs
bäst, när kroppen är i rörelse. Jag kan delvis hålla med – men
det handlar också om att göra sig omedveten om sin kropp, något av
det svåraste som finns, att gå naturligt, utan att tänka. Men det
är också en fråga om inlevelse, om att skriva med känslor, även
om jag är införstådd med att det är en kontroversiell tanke. Låt
mig bara säga så här: Solnit är engagerad, och då klarar hon av
att tänka balanserat och ändå skriva ut känslorna, utan att de
tar över.
Att se mönster, som
att DSK-affären 2011 ingick i ett större systematiskt övergrepp
från IMF mot länder i Afrika, bland annat Guinea, samma land som
Nafissatou Diallo kom ifrån. Eller hur vi förhåller oss till
samkönade äktenskap, att det är ett resultat av feministiskt
arbete att bryta hierarkier och göra det heterosexuella äktenskapet
till ett förhållande mellan jämlikar.
När Solnit skriver
om Virginia Woolfs mörker argumenterar hon för konsten som en
negativ kraft, där det destruktiva leder till det konstruktiva,
efter en modell hos Keats, som talade om ”Negative Capability, that
is, when a man is capable of being in uncertainties, mysteries,
doubts, without any irritable reaching after fact and reason.” Det
krävs mod för att hamna där, ett mod Solnit har, och även Woolf,
som får bli Solnits vägvisare i/genom mörkret, det nödvändiga
mörker som behövs för att tanken ska tillåtas ströva. Woolf blir
hennes revolutionära ”escape artist”, hon som med bland annat
Orlando gestaltar frihetens yttersta ideal, hen som gör det
otillåtna, en människa bortom.
Det som bara kan
leda till hopp, eftersom vi ändå inte vet hur det kommer att gå,
och då får vi nöja oss med mörkret, ovissheten. Vad kommer
härnäst? Mörker. Solnit prisar Woolfs essäer, och jag är böjd
att hålla med, att de är något av det mest spännande man kan
läsa. I denna essä om Woolf visar också Solnit hur bra kritik ska
se ut, att den inte handlar om att nagla fast saker: ”The worst
criticism seeks to have the last word and leave the rest of us in
silence; the best opens up an exchange that need never end.” Hon
kommer trots denna föresats inte undan ett och annat agitatoriskt drag, och då är
pekpinnen inte långt borta.
Hoppet, det som
återstår i Pandoras ask (mer burk än låda, etymologiskt), och det
som återstår för människor av båda könen, oavsett om man som
Edith Södergran proklamerar ”Jag är ingen kvinna” eller som
Morrissey ”I'm not a man” på sin kommande skiva – varje gång
jag hör den låten blir en kvinna våldtagen i USA. Det vill säga,
blir en våldtäkt anmäld. Mer troligt är att en kvinna våldtas
redan under låtens minimalistiska en minut långa intro.
I boken finns också
några fotorealistiska målningar av Ana Teresa Fernandez, tyvärr
dåligt återgivna i min billiga pocketupplaga. Hennes målningar är
hyperrealistiska, och illustrerar på något sätt Solnits teser om
kvinnan som både närvarande och utplånad. Solnit påminner också
om att vi ofta tar saker för givna, såsom vad som har inspirerat
den och den författaren, den och den konstnären, och slänger oss
med bekanta namn. I verkligheten är konstnärer ofta påverkade av
helt andra saker – billigt skräp, reklam, kitsch, popmusik,
dängor, b-filmer. Jag kan inte låta bli att tänka på Rimbauds
kaxiga deklamation ur En tid i helvetet: ”Jag älskade
idiotiska tavlor, målade dörrstycken, dekorationer, cirkuskulisser,
skyltar, färgstarka skillingtryck; gammaldags litteratur, munklatin,
felstavade pornografiska böcker, romaner från mormors tid, fesagor,
små barnböcker, gamla operor, enfaldiga refränger, barnsliga
rytmer.”
När jag ibland
läser det vi för enkelhetens skull kan kalla feministiska böcker
kan jag tänka: ”det här borde män läsa”, men jag tänker inte
i första hand så när jag läser den här boken av Rebecca Solnit.
Nä, jag tycker kvinnor ska läsa hennes bok – läsa och få sitt
självförtroende stärkt. För det är så lätt för framgångsrika
skribenter att tala om hur viktigt det är att ta plats, att stå ut,
när man redan haft sin framgång, när man som Solnit har gett ut
femton böcker och har lyssnaren runt sitt lillfinger. Vem lyssnar på
Inga, 58, när hon tar ton?
Vi borde – för
man tar med sig sina erfarenheter, och det är klart att jag skulle
ha haft helt andra erfarenheter om jag hade fötts till kvinna. Och
vi tjänar på att vara så omfångsrika som möjligt när vi tar
till oss världen – vi tjänar på det, och vi förtjänar det.
Även om det blir lite ironiskt för en man att läsa en bok med
denna titel, att det då handlar om ”A Woman Explains Things to
Me(n)”. Sista avsnittet har underrubriken ”What do men want?”,
och det är verkligen en berättigad fråga. Att vi tjänar på ett
mer feministiskt samhälle är uppenbart, då det skulle erbjuda en
vidare mansroll också. Senast i dag påmindes jag om att vi
fortfarande lever i 50-talet, när DN hade en artikel om konstnären João Onofre, i vars lilla svarta låda death metal-bandet
Unfathomable Ruination går in och spelar tills luften tar slut. För att
bevisa vad? Att de är riktiga män, så klart: ”Finns det något
manligare än att tappa allt syre?” citeras en av besökarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.