Lyden af skyer, Pia Tafdrup, Gyldendal

Danska poeten Pia Tafdrups pågående projekt är en ambitiös kvintett diktsamlingar om de fem sinnena. Efter att i tur och ordning ha avverkat smaken, lukten och synen är det nu dags för hörseln, med boken Lyden af skyer. Hon sparar känseln till avslutningen, som lär komma om två år, och det blir troligen en passande final, då det här verkligen är en poet som har betonat känseln ända sedan debuten med Når der går hul på en engel 1981. Det här är då artonde diktsamlingen.

I nio sektioner ger Tafdrup olika varianter av ljud, ja man kan säga att hon ägnar sig åt att inventera dess olika former och uttryck. Här finns dikter om musiker, men även en ekfras som utgår från Munchs målning ”Skriet”, en dikt om Tranströmer, och en dikt om tinnitus. Hon lyssnar sig fram i sin vardag, listar olika sorters ljud. Exempelvis ökar ens perception för den som bor i hyreshus. En dikt går minutiöst igenom de oönskade ljuden, där det är lätt att känna igen de störande inslagen. Annars dominerar fascinationen framför irritationen.

I Stockholm har en debatt förts kring stadsbor som har klagat på högljuddheten från nöjesställen, något som för en utomstående ter sig rätt bisarrt. Bor man i en relativ storstad får man ju finna sig i att det låter – i min enfald trodde jag till och med att det var en av poängerna med att bo där, för annars kunde man ju bosätta sig där det är tystare.

Fast helt tyst är det förstås knappt någonstans, och det är också något Tafdrup indirekt berör. Kanske det också är något som kommer att bli allt mer påtagligt: den utrotningshotade tystnaden. Då blir det än mer angeläget att påtala skillnaden mellan att höra och att lyssna. För den som lyssnar blir det till exempel uppenbart att de tunga beskeden i livet ofta förmedlas just genom hörseln, såsom dödsdomar. Annat – vapen som avfyras – blir då reducerat till något man bara hör.

Tafdrup har ett omisskänneligt idiom, som hon varierar genom dikt efter dikt – något som inte alltid är till hennes fördel. Som vi tidigare har sett är det en hybrid mellan traditionell och modernistisk poesi. Kort sagt: hon har skrivit den här typen av dikter förut, och ofta har de varit väldigt bra. Några formtoppar infann sig under 80- och 90-talets starka samlingar som Hvid feber, Krystalskoven, Territorialsang och Dronningeporten.  

Hennes dikter handlar mycket om samvaron, om gemenskapen, oavsett om det är i kärleksrelationen eller genom andra konstellationer. Hon skriver också om de språk som finns i naturen:

                      Vandet lever, har sin egen form for hukommelse,

                      havet husker, at det engang

                      var en dråbe.

                      Floden erindrer sit udspring

                      som kilde.

Hur ska det uppfattas? Det låter kanske banalt, men ibland är det där de stora djupen finns. En viss banalitet infinner sig nog också när hon adresserar musiker, bland andra Patti Smith, med lite väl förenklade beskrivande rader som lägger sig nära klichén. (Till hennes försvar: det är legendariskt svårt att skriva poesi om rockmusik.) Något mer engagerat skriver hon faktiskt om Brian Eno.

En dikt om en gonggong visar hur starkt inlevelsefullt Tafdrup kan skriva om barndomen, en av hennes starkaste troper från tidigare böcker. Där finns den häpnad och högre insats som jag inte riktigt hittar i flertalet av de andra dikterna. Kärleksdikterna lyckas inte heller den här gången infria de högt ställda förväntningarna, men det har väl att göra med att de kärleksdikter hon skrev förr var så omåttligt övertygande. Nu kan det låta så här, i en dikt om den älskades röst: ”Om natten er kun stemmen tilbage, / din stemme kærtegner mig i mørket, / når vi siger godnat.”

Det här ska som sagt avslutas med en bok om känseln, och då har vi fått cirka 700 sidor sinnenas poesi från denna formidabla danska poet. I viss mån blir det monotont när böckerna liknar varandra så mycket, samt att hon gärna föredrar en viss typ av strofindelning, som också genererar en viss repetitiv arbetsmetod. Ibland får jag intrycket att det blir något pliktskyldigt över kanske inte hela projektet, men just den här boken, som jag inte uppfattar som en lika stark enskild diktsamling som ett par av de tidigare.

Fast mitt slutomdöme spar jag tills den femte och sista boken är tillgänglig. Jag tror man ska läsa dem som en enhet. De är enhetligt och homogent skrivna, och förmodligen kommer det att bli tydligare hur de olika böckerna samverkar med varandra och med de fem sinnena; i så fall går det antagligen att lyssna mer på vad den här boken har att säga när den ställs intill de andra fyra.