att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

10 maj 2016

Lugten af sne, Pia Tafdrup, Gyldendal


Att det är en skandinavisk poet som har skrivit världens bästa snödikt är kanske inte underligt. Det är förstås Pia Tafdrups dikt ”Granar i snö” som jag tänker på:

Tyngda av snö sover granarna en nästan hypnotisk sömn
grenarna böjer sig med en lutning inte olik den
hos axlar dömda att släpa på kärlek
Doften av köld hänger klibbig mellan träden

Jag vaknar i det tunna vinterljuset
en transparent plats mellan sorg och skratt
i ett eko av svagt rosa genomstunget av venblått mörker

Jag älskar jorden mer för var dag som läggs till mitt liv
dess andetag och ögonblickets apokryfiskt spirande stjärnsplitter
- och om jag ljuger är det enbart av fruktan

Oräkneliga kristallnålar växer under huden
där en skuggblomma nu vecklas ut
bländande
Stilla, intravenöst sjunger de vita skogarna.

Ur Krystalskoven (1992), översättning Marie Silkeberg och Magnus William-Olsson.


Svenska poeter då? Nog är det märkligt att så många svenska poeter i alla tider skyndat sig ut i naturen så fort snön tinat bort, och att de somriga dikterna dominerar. Jag har en favorit bland Frödings efterlämnade dikter, en lite bagatellartad dikt som kort och gott heter ”Vinter” och inleds så här:

Jag älskar ej, men börjar akta kyla,
jag älskar ej, men börjar akta hårt,
för lätta falla flingorna, som skyla
den rest av liv, som höstar härjat svårt.

Se, drivan hårdnar, insjön bottenfryser
och hårt av isig kyla bliver allt,
kall isen, drivan, kallt det drivan hyser
och kallt mitt eget väsen, isigt kallt.

Må iskallt bliva allt det alltför ljumma
i allt, som halvt är välment, halvt är svek,
må isen kyla hårt och rakt det krumma
hos varje själ, som varit alltför vek.

Det finns säkert ett och annat hos Aspenström, liksom Tranströmers korta ”Från mars -79”, men inget som är i närheten av Tafdrups majestätiska dikt. Nu ger hon ut sin sjuttonde diktsamling, Lugten af sne, en bok som tar oss rakt tillbaka till snölandskapen. Det är bok två i en planerad serie om fem, som utgår från våra fem sinnen: första boken utkom för knappt två år sedan, Smagen af stål. Då anades inte att det var en enhetlig svit.

Kanske är det så enkelt att Tafdrup behöver bryta av sitt poetiska flöde lite då och då. Efter 80-talets produktiva fas med sex högkvalitativa samlingar utkom två skådespel, och efter 90-talets fortsatt höga produktionstakt utkom två romaner under 00-talet. Vilka motiv som än föreligger är det alltid en fröjd när hon återvänder till sitt poetiska ursprung. Hon debuterade 1981 med Når der går hul på en engel, en fras hon gör återbruk av här på ett finurligt sätt. Hon var en ovanligt mogen debutant, något som kan innebära att det är svårt att följa den typ av utveckling som annars går att hitta hos poeter med lika långa karriärer. Å andra sidan är det svårt att hitta en mer helgjuten diktdebut.  

Den här nya snövita boken förhåller sig speglande till den stålgrå föregångaren. Även här cirka 140 sidor, fördelade på nio avdelningar. De teman som alltid har förekommit – en viss melankoli, ett sätt att förhålla sig till det som går förlorat, religionen, och inte minst det kroppsliga och sinnliga – det är teman som fördjupas här och ges nya nyanser.  

Lukten av kärleken och vad den gör med oss behandlas i flera av dikterna här. Tafdrup kostar på sig ett mer lekfullt tilltal, i synnerhet om man jämför med de fina men möjligen något för högstämda böcker som hon blev populär med i svenska översättningar kring millennieskiftet (Drottningporten främst). Redan med förra boken tog hon ett skutt – inte så elegant, men likväl uppfriskande – tillbaka till 80-talets frejdiga tonfall.

Det vardagliga och det högtidliga ges lika stort spelrum. I en dikt förekommer en slags näsornas metonymiska marsch. I en annan vill en man lukta på hennes händer i ett flygplan. I ytterligare en skildrar hon vad som händer i gommen när hon dricker ett glas single malt whisky.

Men hon har alltid varit en poet med lika stark utblick som inblick, så det är både inre och yttre världar som skildras i dikterna. Som reaktionerna på terrordåd i Köpenhamn och Paris. Sådana dikter blir sällan starka, men Tafdrup rör sig bort från fällorna. Hon är ingen politisk diktare per se, uppfylld av en dogmatisk ideologi – snarare skriver hon utifrån en intuitionens medmänsklighet, och när hon kopplar den till lukten, och i synnerhet in- och utandning, då frikopplas en helt annan laddning till de här sorgedikterna, och ger dem en indignation som slår an på ett helt annat sätt än den typ av plakatdikt som politisk dikt så ofta reduceras till.

Det gick ett kvinnligt doftspår genom hennes 80-talsdikter (hävdade hon själv i poetiken Över vattnet går jag), och här är doften ibland lukt, ibland stank. Som urinen de pissande männen har till sina tags på stadsväggar.

Det är en fantasifull bok. Luktsinnet gör oss till djur, tycks Tafdrup vilja säga. Är inte det att begränsa oss? Tvärtom, skulle jag säga, då vår förmåga att sniffa oss fram i tillvaron är en talang, ofta underskattad. Det är som om lukterna fungerar som ekon, menar Tafdrup, där de försvunna människors spår är omöjliga att göra sig kvitt.

Vad luktar böcker? Mest lim, kanske också lite trycksvärta. Moderna böcker luktar mindre än äldre böcker. När jag som grabb lånade gamla James Bond-böcker på biblioteket hade de alltid en viss doft, som nog inte bara var damm, utan säkerligen också från kemikalierna i det miljöfarliga papperet, tjockt som kartong. Tafdrup har med en dikt om hur böcker luktar, och skriver där fint om biblioteken och deras betydelse.

Och ändå: nog finns det en risk att det blir sökt, att det är nära till katalogdikten. I rättvisan namn är det bara här och där som dessa uppräkningar stör, när de blir så långa att de stjäl uppmärksamhet från innehållet. Då blir intrycket att ramarna är för rigida, att diktjaget blir en tvångsmässig sniffare.

Desto bättre med dikter då lukten hjälper poeten att vara intensivt närvarande i sin dikt. I ”Duftspor af en morgen” hålls balansen mellan det sökta och det utsökta, när intrycken redovisas dels pliktskyldigt, och dels på ett briljant sätt. Det blir också en påminnelse om vad Tafdrup gör så ofta i sitt diktande – skapar koncentration och närvaro, med hjälp av en vågrörelse mellan det spända och det avslappnade.

Blodet sipprar in i världen, eller om det är världens blod som sipprar in i människan. Tafdrup rör sig som sagt lätt och smidigt mellan olika världar, från det vardagliga till det högtidliga, och jag vet inte var hennes preferenser är starkast, bara att jag inte vill undvara kontakten med någon av dem. Att hon rör sig mellan högt och lågt på detta sätt – det är en rörelse jag inte riktigt kan följa hos andra skandinaviska poeter. Det är rent ekelöfskt, och gör henne till den mest vertikala samtidspoet som jag känner till.

Det är dikt som måste citeras utförligt, om jag är förlåten, för annars kan ju inte rytmen, den sällsamt egna Tafdrupsrytmen uppfattas. Ur en av många nya favoriter, här tre strofer ur en av de fem årstiderna, och det här är ändå bara en tredjedel av denna fantastiska dikt:

lugt af vinter, lugt af klarhed, lugt af renhed blandet op
med skorstensrøg, mens sneen tænder vinternatten,
så det mørkelagte landskab lyser op i månens skær, et skin
på endeløse, fredelige flader, intet kort formår at dække,

lugt af råkold stjernehimmel over nattesne, som hunden
ryster ud af pelsen, sne, der sletter alle grænser,
stumme glimt og nordlysdrømme fra polare zoner,
der med kolde vindes sus forvildet finder frem til mig,

lugt af vinter, lugt af øde egne, iskrystaller flammer hvidt,
hvor sneen falder tæt og stille, før den atter smelter,
vælter mig omkuld i store driver, vasker mig i nakken med
de kolde klumper, der kun langsomt smelter ned ad ryggen.

Varför fem årstider? Det får sin förklaring i den följande dikten: ”lugten af den femte årstid hænger som en vild / erindringssky, vibrerer midt i lyset, sætter sig / i næsebor og lunger, sjæl, den har sin start i alle / årets tider, hvirvler fortsat fremad i sublim spiral”.

Att det är bok två i en svit av fem, del av ett större sammanhang, kan få en att undra om det gör den större eller mindre. Om man ska invänta alla fem för att fälla någon form av omdöme. Jag skulle i så fall i dagsläget nöja mig med att vara försiktigt positiv. Det saknas inte dramatiska utsagor, men jag ser dem som ytterst motiverade.

När John Waters lanserade sin film Polyester (1981) medföljde ett odorama, ett luktkort där åskådarna fick tillfälle att skrapa fram tio olika lukter ur filmen. Är det önskvärt att ett sådant kort medföljde Tafdrups bok Lugten af sne? Det vore i så fall fantastiskt att upptäcka exempelvis hur solen luktar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar