Fakta: under
00-talet gav Ida Börjel ut tre böcker som redan då mottogs som radikala gåvor.
De utgjorde arga och humoristiska bidrag till ett stagnerat litterärt fält. Det
var en märklig och underbar tid när poesi fortfarande kunde nå ett sådant
genomslag. Men minnet är kort. Eftersom böckerna dessutom gavs ut på det lilla
förlaget OEI Editör har de länge varit svårtillgängliga.
Nu utkommer dessa
tre fortfarande laddade missiler på Nirstedt/Litteratur i en lyxig utgåva: Sond från 2004, Skåneradio från 2006, Konsumentköplagen:
juris lyrik från 2008. Det är en vanlig uppfattning att man helst bör läsa
poesi som enskilda diktsamlingar, men säg det till den som så här i efterhand
till exempel vill läsa Ekelöf: lycka till att komma över originalutgåvorna.
Nästan lika svårt har det varit att hitta Börjels tre första böcker – och att
nu läsa dem samlade skapar tillfälle för nya mönster att bildas.
Att säga att hon är
”rolig” är bara halva sanningen. I Sond
skickar hon ut sin undersökande och tvivlande och granskande och frågande och
prövande röst mot olika instanser. Det är dikt som utmanar förståelsen, och som
också testar vad som finns kvar att göra när allt är möjligt, när modernismen
har öppnat typ alla dörrar.
Man går i cirklar,
man upprepar sig, man tvivlar och omvärderar. Så gör Börjel sin metod
tillgänglig och aktuell, genom att visa att det mest originella
förhållningssättet kan vara det mest allmängiltiga. Genom hela hennes projekt,
om man nu ska kalla det för något så storslaget, finns viljan att nå fram till
det gemensamma – att syssla mer med det som förenar oss än det som särskiljer
oss.
Därför tror jag att
Börjel är så skicklig på att locka fram det mest sällsynta av allt när man
läser svensk poesi: det emfatiska gapskrattet.
”Hur långt är det
från den ena sidan till den andra i mig?”
”I ansiktets 42
kartlagda muskler har man funnit 7 000 ansiktsuttryck varur 19 leenden har
konstaterats.”
”Texten säger
alltid ja. Läsarens nej hänger i luften.”
Det är alltså ett
oroligt gapskratt, om det nu behövde förtydligas. I de samplande dikterna i Sond finns då det undersökande
verktyget, genom att underställa grammatikens vindlingar och etymologins
nitiska exakthet en sinnlighetens estetik. Börjel upprätthåller en balans
mellan det vanvördiga och det respektfulla och skapar förutsättningar för en
bejakandets mottagande. Texten säger ja, visst, men hon får mitt nej att sluta
hänga i luften.
I Skåneradio, som alltså utkom för 14 år
sedan, har hon på ett mer konsekvent sätt utgått från ett material. Genom att
spela in och ge lyrisk form åt personer som ringer in – eller förefaller ha
ringt in – till ett autentiskt radioprogram är det lätt att nu associera till
Marit Kaplas Osebol. Även Börjel
skapar poesi av det prosaiska och vardagliga. Majoriteten av de inringande är
äldre människor, som luftar sina farhågor. Det är ensamheten, sjukdomarna,
dödsrädslan – och så missnöjet över anhöriga som slutat besöka dem.
Något annat som
kopplar ihop Börjels projekt med Kaplas är polariseringen mellan storstad och
småstad. Eller uttryckt annorlunda: diskrepansen mellan centrum och periferi.
Det är förvånande att recensionerna av Osebol
inte gjorde mer av de här likheterna – men som sagt, minnet är kort och
vanskligt. Det är böcker som uppehåller sig vid liknande saker, och somligt är
nog mer tidlöst än vi vill erkänna – såsom äldre generationers gnäll på de
yngre. De unga som får utstå kritik i den här boken är väl vid det här laget i
närheten av medelåldern själva, så det är bara en tidsfråga innan de börjar
skälla på dagens tonåringar.
Som jag minns den
här boken behandlade den något som kunde kallas vagt rasistiskt, något som
förstärktes när jag hörde Börjel läsa på Nässjö poesifestival någon gång där i
mitten av 00-talet. Jo, det finns några spår åt det hållet. I första hand är
det ändå frågan om en kartläggning av kanske inte så mycket en mentalitet så
mycket som en identitet – en unken identitet, förvisso.
Med sina böcker
utvecklar hon en ny slags knasighet, och i Konsumentköplagen
blir det förstås än mer tydligt vad hon är ute efter. Här kommenteras
lagtexten, och sätts på spel – eller snarare aktiverar Börjel dess mänskliga
potential. Ett drama iscensätts mellan Säljaren och Köparen, och så småningom
även en 3dje. Men vad som också sägs är att vi alla är konsumenter. Som bekant
sker dessa utbyten under djävliga villkor, och vi ska inte underskatta
marknadsekonomins likgiltighet:
”Säljare får inte
förhandla med döda och / inte med embryon. Med livs levande / menas foster från
och med vecka / arton, personer i koma, hjärndöda, / totalförlamade och
normala. De lever / och får konsumera efter tycke.”
Och under vilka
cyniska villkor kapitalismen verkar får vi också en påminnelse om: ”Varan har
små osynliga / fingeravtryck utmed kroppen efter / de barn som suttit i en
annan del av / världen och pusslat ihop den.” Så även om boken kan te sig som
ett absurt experiment med sina paragrafer och fotnoter och infogade appendix finns
ett uppriktigt ärende att ifrågasätta och uppmana till förändring. Det anonyma
tilltalet gör kritiken mer effektfull.
Vidden av det
egensinniga blir kanske synligt först med denna tredje bok, som förblir ett så
apart inslag i den svenska poesiutgivningen, delvis genom att vara lika
ambitiöst som det är lekfullt, lika allvarligt som det är ploj-artat. Här finns
några nödvändiga nycklar till förståelse varför vår kultur är så besatt av
konsumtion: ”En handling är en känsla som skridit till verket.”
Vad är det då Börjel
håller på med, i böcker som dessa liksom i mästerverket Ma från 2014 (kanske det nyss avslutade 10-talets enda betydande
poetiska verk på svenska)? Delvis kapar hon andras röster, andras verktyg.
Omslaget här har hon skapat i samarbete med Paolo Sangregorio, och det
föreställer ett multiverktyg – ungefär så ska väl hennes poetiska metod
uppfattas. Att hon utför ett konstruktiv arbete: bygger, löser, fixar, donar,
pysslar … Men det är också ett organiserande arbete.
Så kunde sägas att
det här är tre väldigt olika böcker, men också tre väldigt likadana böcker. Det
är en poesi med rösten i fokus, och alltså inte enbart i Skåneradios inspelningar. En röst som vill förståelsen, som vill
etablera kontakt och skapa förutsättningar för genuina möten mellan människor.
Det är långt ifrån den elitism och snobbism som den bespottade
”språkamaterialismen” alltid etiketterades som under det hätska 00-talet.
Fakta: Ida Börjel
vann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.