Ibland tycks det
mig att förlaget Anti fyller samma funktion som b-sidorna på de singlar som
80-talsbanden släppte, på den tiden när skivbolagen hade så gott ställt att de
tillät relativt okommersiella band släppa en handfull singlar från sina
LP-skivor enkom för nöjet att stänga in dem ett veckoslut i taget för att spela
in obskyra experimentella låtar som skulle ha avskräckt publiken som föredrog
albumformatet. Det finns ett uppenbart ”for fans only”-imperativ när man tar
del av exempelvis Siouxsie and the Banshees och Cocteau Twins b-sidor – ibland
bara knasigt, men ibland finns där mer sublima stunder än på albumen.
Helena Boberg gav
ut två förträffliga diktsamlingar på 10TAL-bok i förra decenniets början,
böcker som i en rättvis värld hade gett henne en framskjuten position i det
litterära Sverige, där mediokra prosaförfattare i stället trängs. Efter sju års
frånvaro återkommer hon som poet i Antis serie med synnerligen omsorgsfullt
trådbundna småböcker, även om formatet just den här gången övergetts för ett
något större än de små häften som föregått (senast Hanna Rajs Laras kärleksdikt
Baby).
Bobergs bok heter Konsten at med hvissa metodiska rörelser hemkalla en hädangången til lifvet, och man kan utläsa två saker ur den titeln. Dels att det indikerar en spök- eller skräckhistoria, och dels att hon uppvaktar ett ålderdomligt språkbruk. Jag kan inte låta bli att uppfatta båda infallsvinklarna som oerhört efterlängtade och tilltalande.
Även här skriver
hon om våld och kvinnokroppen, på ett sätt som är både mer och mindre uttalat
än i de tidigare böckerna. Tidigt etableras en anamnes: ””Mit liv har varit en
kedja av sjukdomstillfällen, det ena wärre än det andra o. helsan äro försvagad
utaf flera efter hvarandra elr samtiidigt tillstötande förlop.”
Språket luckras
upp, sprids över sidorna där typsnittet krymper och växer, ger utrymme åt
kursiven och fetstilen och expanderad sättning, liksom den typ av
1600-talsortografi som får texten att bli krånglig och svårläst. För här är det
fullt av inkonsekvenser och idiosynkrasier, arkaismer eller bara felstavningar,
där det arbiträra hos språket betonas. Här finns också illustrationer, och det
hela kan likna annonsen eller löpsedeln, alltså intensiv och jäktad text som
pockar på ens uppmärksamhet.
En pedant skulle
nog invända mot en del grammatiska förbiseenden, men då missar man poängen –
det här är ingen lärobok, det är ett förtvivlat rop på hjälp, och det är som om
Boberg har funderat ut det enda lämpliga sättet att koda sin nödsignal – det vill
säga, göra den så otillgänglig som möjligt. Texten utsätts för vätskor,
läckage, sår. Ja, den ger tillträde till öppningar, fysiska likväl som mentala.
Själva språket
läcker när Boberg utför sin lek med bokstävlarna, men det är en lek som saknar
uppsluppenhet eller frigörelseanspråk. Det är mer det sammanbitna och
oresonligt tvära som dominerar i denna mjältsjuka berättelse. Även om det inte
är ystert finns inslag av distansering i denna självironiska sjukdomsjournal.
Det kunde te sig överdrivet, och jo, nog finns det en dragning åt melodramen här,
det bombastiska. Men så har hon ju också skrivit det på barockens modus.
Och
1600-talsortografin förstärker nödvändigheten och det akuta i hennes situation,
liksom det tidlösa. Boberg fortsätter utforska kvinnokroppen, och hur sjukdomen
eliminerar olikheter och främjar relationen mellan människan och djuret – hur det
sjuka får oss att sluta tänka och uppleva mer, där känslosinnet tar över på
bekostnad av de rationella avvägningarna. Det är också något som länge varit
eftersatt: denna kritiska blick på det rationella, hur vår tillvaro i allt för
hög grad tagits över av det förnuftiga. Sjukdomen ger oss tillfällen att
reduceras till enbart kropp. Vad som finns kvar när tanken sätts ur spel är då
vidskepelser, farhågor, bävan.
Så om det är svårt
är det ändå något som kompenseras av formatet: det är en tunn bok, men de idéer
som fortplantas ger resonans åt de tidlösa ämnen som avhandlas. Sällan har jag
läst något så apart, något så oväntat men samtidigt alltså så välkommet. Det
blir en bok om födsel och död, både bokstavligt och bildligt.
Det kan nog
diskuteras hur spöklikt eller skrämmande det är, men nog finns det anledning
att rysa här och där inför ögonblick som exempelvis de avslutande raderna:
jag
skred
stallgången fram medan de
smidiga i månljuset
skimrande anakondorna
virade omärkligt i
bjälklaget ovanför mitt
huvud,
hypnotiserade af svält.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.