att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

26 juli 2017

The Lesser Bohemians, Eimear McBride, Faber & Faber


Eimear McBrides debutroman A Girl Is a Half-formed Thing både bländade och konfunderade mig. Allt – och då menar jag verkligen allt – satt i språket, och för en roman är den typen av våghalsiga insatser sannerligen både på gott och ont. Den kunde också uppfattas som både brådmogen och genomarbetad. Författaren var trots allt 37 när den kom ut, men gav ibland intrycket av att ha skrivits av en gymnasieelev.

En del av de här intrycken finns kvar i hennes andra bok som utkom i höstas, The Lesser Bohemians. Om debuten var en vild uppväxtskildring är det här mer en vild ungdomsskildring. Protagonisten är namnlös i flera hundra sidor, men vi får så småningom veta att hon heter Éilís (liksom protagonisten i Colm Tóibíns Brooklyn), eller Éily, som hon hellre kallas. Arton år gammal sjappar hon från Irland och hamnar på en skådespelarutbildning i London (”the homesickless new”), under ett år i mitten av 90-talet.


Éily är lika gammal som Eimear var när hon gick samma utbildning, men det är lika lönlöst som alltid att spekulera i vad som är självupplevt. Själva skolan hamnar ändå rätt snabbt i skymundan, när hon träffar en mer än dubbelt så gammal skådespelare och en svindlande kärlekshistoria tar vid. En historia som dels infriar alla – och då menar jag verkligen alla – klichéer en sådan historia äger, och dels är fullkomligt originell. Att skolan suddas ut är en rimlig prioritering: så här uppslukande och helt absorberande är Éilys förälskelse.   

Grejen med McBrides roman är inte riktigt lika mycket språket som sättet hon har att skildra hela förloppet inifrån. Det blir mer än lovligt förvirrat ibland, eftersom inga replikmarkeringar förekommer, och många av bifigurerna förblir suddiga statister i kulissen. Men det blir också riktigt bra när hon skriver om sex, och hon gör ju det till stor del. Och där visar hon att det här troligen är enda sättet att skriva om sex utan att det blir pinsam prosa: att skippa hur det går till och mer inrikta sig på vad som sker inom en: ”thrillpleasuredread”, inledningsvis.

Med anledning av Malte Perssons krönika i Expressen i förra veckan, om dåliga sexskildringar i svenska samtidsromaner: här finns det tips på hur det kan undvikas! McBride visar både det dråpliga och det jobbiga, både upphetsningen och paniken, men alltså hela tiden inifrån Éily.  

Det här är en tungt överlastad berättelse, där båda går in i relationen med tungt bagage. Här har förstås McBride tagit i inte bara lite utan mycket för mycket. Skådespelaren, som vi får veta heter Stephen ungefär hundra sidor efter att Éilys namn har avslöjats, har en uppväxt som är så vidrig att hälften hade varit mer än nog. Det är så illa att han bara lyssnar  på Nick Cave, Birthday Party och Tindersticks. Det har gjort honom till … ”promiskuös”, kallar han det själv, men ”sexmissbrukare” är nog en mer adekvat term. En typisk beroendepersonlighet, som har dövat ångesten med droger och sex. En man som säger ”I’m just really incapable of not humiliating myself” ska nog undvikas.   

Och inget tyder på att det här ska gå bra. De sviker varandra – även det kanske några gånger för många. Men liksom vore de fästa med gummiband återvänder de ständigt, och överkommer trauman och avskyvärda minnen. Tårar, våldsamma konfrontationer, saker som slängs, och försoningssex: några gånger för många? Jo, det kan man nog tycka.

Jag raljerar förstås. Det här är inte alls så oävet som det låter. McBride må ha problem med intrigen, men språket är fortfarande en upplevelse jag inte vill vara utan. Inte riktigt lika iögonfallande, alltså, men till innovationerna hör att den inre monologen skrivs i mindre typsnitt varför har ingen annan?      Språkbehandlingen är både krystad och naturlig; hon visar både dess begränsningar och dess möjligheter.

Hur ska en verklighet beskrivas trovärdigt? Kanske så här: med ett överskott av associationer, en utblommad rikedom av inskott, hugskott, förbindelser mellan både oväntade och självklara företeelser. Men framför allt i överflödet. Man ska väl komma ihåg att också Joyce är för mycket, och nog finns det yppigt ypperliga paralleller (en gång alluderar hon snyggt till Finnegans Wake också).

Jag roas inte bara: det är en påfrestande roman, som kanske gullar lite för länge med klichén om den botgörande syndaren. Men många gånger imponeras jag av hur långt den språkliga finessen räcker, och då finns det en och annan klokhet att hålla upp till beskådan i denna kaskad. Som när Stephen berättar om sina drogerfarenheter, om vännen som lurade in honom: ”Whenever you fancy going into the dark someone will always turn out the light”. 

Om McBrides debut ändå vann över mig och lät det bländande överskugga konfunderingen är det lite tvärtom med denna andra roman, med ett ljus som inte riktigt kan matcha tvivlen. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar