att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

23 sep. 2014

Smagen af stål, Pia Tafdrup


Pia Tafdrups nya diktsamling Smagen af stål (Gyldendal) har vissa likheter med Bruno K. Öijers färska Och Natten Viskade Annabel Lee, då båda böckerna verkligen påminner om äldre tiders genuina diktsamlingar, i dessa tider av konceptdikter och långdikter. I nio separerade avsnitt har Tafdrup samlat mestadels korta dikter, andetagslånga dikter, som liksom hos Öijer arbetar med slagkraftiga metaforer och ett språk som inte gärna ger sig iväg efter det långsökta.

Även här är det förlusten som är det sammanhållande temat. Tafdrup har ända sedan debuten Når der går hul på en engel (1981) varit romantiker – de som enligt Horace Engdahl har minnet som sitt modus – men samtidigt lika utpräglat modernist. Och det är i det här fältet mellan dessa epoker hon har hittat sin unika röst och sin plats som Skandinaviens mest betydande poet.

Enligt hennes egen utsago har dikterna inte tillkommit ”af rent ordspind, de tager afsæt i levet liv”. Det är de privata erfarenheterna som är motorn i hennes skrivande. Här illustrerat av hur det egna livet samsas med världens liv, de övriga människorna. Hur den egna tillvaron kantrar av onda erfarenheter. Det är bekännelsepoesi i Sylvia Plath-traditionen, dikter som bärs av sitt ilskna driv, hur känslorna löper rätt in i orden och ned i dikternas rotsystem.

Stålet är konsekvensen av att leva – av att ha levt. Att leva utan att krascha är inte möjligt, så det viktiga för människan är att lära sig hantera djävligheterna. Man kan stålsätta sig – leva i gränsområdet mellan människa och maskin, bli stålmänniskan. Att bemästra svårigheterna.

I Tafdrups dikter finns en speciell rytm, som igenkänns och blir svår att bortse ifrån när du har hört henne läsa högt. Redan med förra samlingen Salamandersol återvände hon till sitt tidigare sätt att skriva, 80-talsdikten, och det känns lite som att den boken var förlösande, att hon nu liksom återuppfinner sig själv som poet. Och rytmen växlar måhända mellan de enskilda dikterna, men hon arbetar med självklara medel som upprepningar för att åstadkomma den här rytmen: ”smag af ødslet liv, smag af en nyopfundet dag, / tungen følger linjer i en arabesk, / smag af råmælk, ikke dråber af en evighed, / smag af afskedskys, de sidste ord, / af svimmelhed ved hav og himmel, jordens rotation.”

Hon är också väldigt mån om att följa sitt språks särart, att utnyttja vokalerna ungefär lika utsökt som Katarina Frostenson gör när hon är på det humöret. Liksom hos Frostenson finns här en nyfikenhet på tillvaron filtrerad genom språket, ett språk som förmedlar häpnaden inför de egna upptäckterna, den stora förvåningen.

Det är också fortsatt sensuellt skrivet, på den ”begärets syntax” som hon talade om i en av sina äldre dikter. Romanförfattare som är notoriskt usla på att skriva om sex har ett och annat att lära här. I en krigsdikt pendlar hon farligt nära det sentimentala, men dikten tar sig subtilt över till empatins säkrare mark. Att i en krigsdikt skriva om pojksoldater är riskabelt, men hon klarar det genom att ge dikten en biton av ”hämndgrå avsmak”.

Förlusten, det som inte kan hejdas: som tiden, den obönhörliga, som likt dödens lojala hejduk far fram. I Tarkovskijs hästar skrev Tafdrup om när fadern dog, och här är det modern som i ett avsnitt är föremål för några oerhört drabbande dikter. Ja, drabbande: men detsamma gäller generellt, när Tafdrup skriver om andra människor, genom att visa hur vi hör ihop, att människoöden inte är isolerade företeelser.

Så visar Tafdrups dikter att vi inte kan nå vare sig försoning eller förklaring. Vad blir då trösten? Kanske det slags ljus dikten kan erbjuda, när den värld hon visar oss blir allt mörkare, allt mer hotfull och allt mer drabbad av katastrofer av både mindre och större art. Hennes dikter liknar journalistiska rapporter, där hon lyckas behålla en objektiv distans samtidigt som hon skriver med subjektiv förståelse, och kanske den subjektiviteten är nödvändig för den som har anspråk på att i någon mån beskriva samtiden.

Sorgen hör till det som inte kan förstås – den är ren känsla, ett tillstånd bortom språket. Det kan kallas att ha ett snöfall inne i sin kropp, som det står i en av dikterna här, men det är ändå bara en mer eller mindre träffande bild. Ändå tar sig Tafdrups dikter om saknad, om förlust, det som på danska lyder ”tab”, rätt in i läsarens värld, och kanske hela hennes poetik illustreras bäst i den korta dikten som föreslår att vi skrattar och gråter på vårt modersmål, och att det är det som är det universella språket: du blir förstådd utan ord, eftersom det är empati som är det djupast mänskliga, det kontaktskapande språket. Man kunde tillägga: poesin är vårt modersmål.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar