Handböcker i
skrivande har blivit litteraturgenrernas jättepanda – alltså utrotningshotad, men
i kraft av sin gullighet uppskattad och hyllad och sönderkramad av idealister.
Med andra ord: varför har jag så svårt att komma överens med handböcker i
skrivande? Varför är jag så ogin när de är så … oförargliga?
Kanske det beror på
att det finns för många av dem för att jag ska se dem som utrotningshotade. Liksom
jättepandan för ett par år sedan halkade ned från en topplats över de
utrotningshotade djuren svämmas vi nu över av handböcker i skrivande, till den
milda grad att man börjar undra om det inte snart finns fler författare än det
finns läsare.
En tanke Maja Lee
Langvad indirekt berör i sin bok i ämnet, Dagar
med galopperande hjärtslag, när hon raljerar över alla
litteraturarrangemang, att det inom kort kommer att finnas fler arrangörer än
läsare. Det kan tyckas att hon koketterar en aning, som när hon med kanske
omedveten humblebrag upplyser lite i förbifarten att hon inbjuds till så många
litteraturuppläsningar, hon som inte ens har tid att gå på sina egna
uppläsningar och föredrag.
Nu är skrivandet
bara ett av de tre spåren i hennes bok. Det är också en bok om kärleken, till
en kvinna som delar hennes ursprung men inte hennes språk, och det svåra i att
leva separerade – när man bara vill träffas, men också när det finns så många
hinder. Ett av de hindren, och det som utgör det tredje spåret och det som
delvis fått ge boken sin titel, är stressyndromen som hon slåss mot, ett
sjukdomstillstånd som i hög grad definierar vem hon är. Det är en autofiktiv
essä om en förtvivlad försmådd kvinna som hänger vid telefonen, är utarbetad
efter en bokframgång, och har svårt att hantera andra människor i sin närhet.
Stressen utlöstes i
hög grad av publiceringen av Lee Langvads förra bok, den formidabla Hon är arg, och man kan med fog läsa den
här boken som ett eko av den: svagare, mildare, dovare – samt förstås mindre kraftfull.
Den var ju något så sällsynt som banbrytande och epokgörande. Det här är då en
bok skriven i många korta stycken, där det är svårt för författaren att
upprätthålla en stark struktur, där många vardagsbetraktelser presenteras
lösryckta och lite planlöst. Eller bara banalt, som i dessa tre vaga
formuleringar från olika ställen i boken:
För mig är
skrivandet förknippat med djup ro och tillfredsställelse.
Jag har slutit
förbund med texten.
En bok är en sköld
mot världen och samtidigt ett blottläggande.
Det är en bok som
låter upprepningen bli en vägledande princip, och det är förstås inget fel i
det. Inte heller kanske att klichéer i en bok om skrivande blir lika oundvikliga
som i ett idrottsreferat – trots allt finns det något charmigt i självupptagna
reflektioner om skrivande. Kort sagt: Lee Langvad är inte den första att
upptäcka att det finns ett samband mellan kris och konstnärligt skapande.
Hon går in i en
dialog med andra skrivande, främst Marguerite Duras, Mara Lee och Suzanne
Brøgger. Hon har en liten beef med Yahya Hassan, och en del avundsjuka inför
dennes framgångar kan skönjas. En liten del av mig vill att hon ska utforska
denna avund på djupet, men jag påminner mig att en bok inte är en
terapisession, även om Lee Langvads skrivande ofta pekar i den riktningen.
Men att kalla det
för tre separata spår är missvisande: kärleken, skrivandet och sjukdomen är
förenade, och boken växlar hela tiden mellan dessa ämnen, låter dem ingå i
varandra. Så handlar det också om rasism, om vänskap, om självömkan, om
sömnbrist, om depression, men också om klass – de skillnader mellan henne och
den älskade, och hur svårt det är att få deras olika förutsättningar att
samverka. Även klassperspektivet hade jag gärna sett utforskas mer, men det
stannar vid några självklara iakttagelser.
För här finns något
viktigt att säga om hur alla vägar är kringskurna för den som saknar
förutsättningar och kapital, oavsett om det är pekuniärt eller kulturellt.
Villkoren är hårdare för somliga av oss, för det är inte bara en fråga om
resurser, utan om förväntningar – både de som ställs av det omgivande
samhället, av den egna familjen, och icke att förglömma, de som ställs av dig
själv. Den som inte behövt tänka över detta – det vill säga den som fötts in i
en viss klass eller har föräldrar med rätt bakgrund – kan inte förstå hur svårt
det är att passera dessa hinder.
Det här är en ojämn
bok, där Maja Lee Langvad ibland skriver språkligt genomarbetade formulerade
aforismer, som när hon resonerar kring författare som funnit sin röst att det
borde vara mer adekvat att finna sina röster,
eller att skrivandet är ett förräderi – mot språket, mot sin omgivning, men
också mot sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.