att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 mars 2018

Synet af lys, Pia Tafdrup, Gyldendal


Jo, men det är väl självklart att Pia Tafdrup skulle välja just ljuset när hon i sin kvintett böcker om de fem sinnena når fram till synen. Självklart, eftersom hon är, även i sina sorgsna stunder, ljusets och optimismens poet. Synet af lys heter denna, som alltså kompletterar de hittills utgivna Smagen af stål (2014) och Lugten af sne (2016).   

Det är alltså ljusets dikter, alltifrån det första ljusintrycket vid födseln som samlingens första dikt illustrerar till sista diktens möte med dödens klichéartade ljus (anropat av alla från Goethe till Astrid Lindgren). Man frågar sig fortfarande varför barnet skriker det första hen gör: inte så konstigt när det föds in i ett så kalt, sterilt och skarpt ljus.


Ljuset är alltså både det första och det sista vi möter. Även Dylan Thomas har ju apostroferat ljuset i sin bästa dikt, ”Do Not Go Gentle Into That Good Night”, med raden ”Rage, rage against the dying of the light”. Något av samma rytmkänsla visar Tafdrup påfallande ofta i sina dikter, och det är fullt möjligt att läsa den här dikten både enskilt och som en given fortsättning på de tidigare – inte bara de två föregående i böckerna om sinnena, utan generellt genom hela hennes karriär som poet. Alltså, som en provkarta över hennes poesi: med resedikter, sensuella kärleksdikter, ekfraser, barndomsminnen, vardagsskildringar …    

Den vana Tafdrupläsaren behöver alltså inte känna sig vilse, för vare sig stilistiskt eller tematiskt avviker hon från sin tidigare bana. Kärleksdikterna kan vara helt lysande, som i den raka ”Begæret fødes nat efter nat”: ”helst i et rum, hvor intet kan skelnes, / helst derinde, hvor ordene er blevet væk, / helst med bevidstheden koblet fra, / helst især i vores indre rum, / ét med vores skjulte væsen”. Hennes osvikliga metod att nyttja kommatecknet som en pulsmarkör i kärleksdikterna, innan punkten oundvikligt sätter stopp, är ju en etablerad Tafdrup-trop, och den pulsen markeras tydligt och sinnligt i den här samlingens kärleksdikter.

Här uppmanar hon oss också att vända blicken bort från jorden, i mindre utsträckning koncentrera oss på stjärnorna och hellre upptäcka vad som finns här på Jorden. Vår värld förtjänar det, säger hon implicit, innan det är för sent. Underförstått finns också uppfattningen att vår värld verkligen håller på att slockna, att det redan börjar finnas allt mindre av värde att se. Liksom vi tar vår värld för given tar vi ju synen för given, kanske i högre grad än något annat sinne.

Och Tafdrup skriver fortsatt om allvarliga ämnen, och den privata sorg som tidigare sipprat fram i bland annat sorgedikten över fadern (Tarkovskijs hästar), och modern i de tidigare sinnesböckerna, får ibland träda tillbaka inför en större och mer allmän sorg, gestaltad i antydningar om senare års terroristattacker, i allt mer utåtblickande politiska dikter. Fast hon skriver mer om terror än om terrorism, det vill säga mer om den förlamande rädslan som blir resultatet av attackerna. Hon vill helt enkelt behålla sin integritet i en tillvaro där identitet blivit ett allt mer flytande begrepp, där vårt inre bevakas i allt högre utsträckning.

Det är ändå optimismen och hoppet som fortsätter utgöra det dominerande intrycket – helt klart låter hon sorgen inte svälla över i negativism och hopplöshet. Men är det verkligen ett beslut? Kan man, så att säga, välja bort misströstan?

Det är mycket eld när Tafdrup gör synen till huvudsaklig arbetsmetod den här gången. Elden löper genom dikterna, sätter dem i brand (på ett positivt sätt). Hon använder sig av en cirkulär poetik, där fraser och motiv återklingar från tidigare böcker, och skapar förbindelser. Det här är förstås inte mer märkligt än att också filmregissörer, romanförfattare, musiker gör liknande saker i sina verk, anspelar på tidigare prestationer. Det sker i lekfullhetens anda, i en balans mellan precision och spontanitet, mellan det planerade och det slumpmässiga. När hon är som allra bäst skriver hon dikter som sätter sin egen existens på spel, som utmanar den egna praktiken.

Vad Tafdrup gör är att fortsätta bearbeta sitt poetiska Universum, där en av uppgifterna består i att återskapa det förflutna. Minnets poesi är svår att gjuta liv i – ”Beware of the view back”, som redan Lord Byron varnade, livrädd för den typ av sentimentalitet och nostalgi som vidlåder nästan all barndomsskildring. Tafdrup fortsätter se på sin barndom med den typ av förundran som nästan gör henne immun mot just sentimentalitet. Då kan hon också undvika en annan sentimentalitetsfälla, när hon smärtsamt vackert skriver om sin då tioårige son, och återskapar ett ljusomstrålat huvud som får honom att anta Jesus gestalt.

Tyvärr är det kanske ändå lite för många dikter, då det finns några som inte riktigt når fram till den nerv man kan ana att hon är ute efter. En dikt om Ikaros lyfter inte, skulle man kunna säga. En dikt med ”Carpe diem” som titel blir kanske oundvikligt banal. I en serie ekfraser vänder hon sig till fem kanoniserade målningar, och man kan tycka att hon kunde ha valt något mer originella konstnärer än Pablo Picasso, Frida Kahlo, Gerhard Richter, etc.  

På svenska finns utöver en tidig samlingsvolym i översättning fem av de totalt arton diktsamlingarna som denna produktiva författare gett ut sedan debuten 1981. Jag är tveksam till att sinnes-kvintetten någonsin kommer på svenska – inte för att det rör sig om svagare böcker än ett par av de andra som översatts i sin helhet, utan bara för att det rör sig om så mycket poesi. Totalt kommer det att bli fem böcker på vardera en bra bit över 100 sidor. Det rör sig ändå om en relativt liten del ur hennes totala produktion, som ju också omfattar två romaner, två dramer, samt en poetik.

Att det är synd kan illustreras av en av den här samlingens många fina dikter. Med arton samlingar bakom sig har Pia Tafdrup förstås många stora och oförglömliga dikter bakom sig, men det är också uppenbart att hon fortsätter skriva väsentlig och relevant dikt, som faktiskt kan mäta sig med hennes allra yppersta dikter från 80-talet, som ”Gift siver” från den makalösa boken Hvid feber. ”Dit blik møder mit” kan förstås läsas som en rak kärleksdikt, men för att förstå vem föremålet är krävs att den sätts in i sin kontext:

En jæger uden synssans er ingen jæger,
dit blik spejder omkring,
møder mit, sår lys.

Solen buldrer i brystet,
det er ikke et genskær sendt
i den virtuelle verden.

Det, du har set i dag, findes i dine øjne,
brænder gennem mig,
en ring af ild omkring dine pupiller.

Min tanke, første gang jeg så dig, var:
de mennesker, der ses af dig,
må være lykkelige.

Hver gang jeg ses af dine øjne,
ser jeg nyt vokse frem, overraskes over,
at det kendte igen åbner for noget ukendt.

I dine pupiller ser jeg natten,
de vider sig ud af lyst,
dine øjne holder mine fast.

I dit blik il dog drøm, skønt døden
lyser på os so skinnet fra de yderste stjerner,
dit blik varmer mig, varmer hele kroppen.

Jeg lyser, når du ser mig, siger du,
når dit blik fanger mit,
er mere end synssansen på spil.

Produkt af solen er du, ild er du,
rejs gennem mit liv, rejs gennem mig,
jeg fanger lysstråler, fanger solen.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar