I en banbrytande
roman från 30-talet presenterar Jean Rhys den kvinnlige outsidern. Det är en
lysande roman som gestaltar smärtan och raseriet hos den utstötte
solitären.
Jean Rhys har en fascinerande
biografi, som tagen ur en roman. Hon föddes 1890 i Dominica (inte Dominikanska
republiken, som förlaget anger), och fick namnet Ella Gwendolyn Rees Williams.
Pappan var engelsman, mamman kreolska. Efter att ha gett ut en handfull romaner
försvann hon helt från offentligheten i flera årtionden, och återkom 76 år
gammal med Sargassohavet, en av
1900-talets bästa romaner.
Den sista romanen
innan försvinnandet var God morgon,
midnatt! som nu återutges av Modernista, med ett ungdomligt entusiastiskt
förord av Arazo Arif. Det är en fantastisk roman, som tiden nu äntligen har
kommit ikapp.
Den togs emot
svalt, mestadels på grund av dess svartsynta världsbild. Sasha Jansen är en
ovanlig protagonist. Hon återvänder till Paris, staden som tidigare svikit
henne, men som hon hoppas nu ska lindra hennes själsliga sår. Hon är beroende
av alkohol och sömntabletter, och vandrar omkring på gatorna, på jakt efter
något – någon – som kan ta kål på smärtan. Problemet är att hon omges av
odrägliga män.
Att hon har orsak
att må dåligt får vi veta en bit in i romanen. Annars är ju det ovanliga i att
hon som kvinna lever det slags liv vid sidan av alla sammanhang som annars är
förbehållet männen, åtminstone 1939 när boken kom ut.
Colin Wilson, som
på 50-talet skrev sin epokgörande essä The
Outsider, förbisåg tyvärr Sasha Jensen, i sin iver att nagla fast de
manliga enstöringarna: Dostojevskijs Raskolnikov, Hesses Harry Haller, Camus
Meursault, och så vidare.
Outsider blir
enligt Wilson den som sett för mycket, den som genomskådat allt. Rhys låter
Sasha komma fram till denna desillusionerade syn på sin omgivning: ”Allting i
hela deras förbannade värld är klichéer. Allting är fött ur en kliché, vilar på
en kliché, överlever genom kliché. Och de tror på klichéer – så det finns inget
hopp.”
Sasha Jensen är en
sällsynt levande gestalt, och blir det tack vare sin aggressiva ståndpunkt.
Rhys roman vibrerar av befogat raseri, som skär rätt igenom olyckan. Det är en
tämligen unik erfarenhet som Rhys skildrar, då huvudparten av manliga
protagonisters lidande inte är mer problematiskt än att de alltid lyckas hitta
det de söker – oftast Kvinnan med stort K.
För Sasha finns
inte Mannen som kan frälsa henne. Allt i hennes värld är lurendrejeri, och det
är en underbar upplevelse att ta del av hennes konsekvent förmedlade negativa
inställning. Hon är en bomb som väntar på att få brisera.
Det finns i Rhys
sätt att skriva en lika ovanlig grovhet, en brist på finess och takt. Jag kan
inte nog understryka hur befriande det är att läsa den här hårda och ibland
också skeva prosan, som befinner sig långt ifrån de samtida stilidealen. Hyfs
och reson har inte mycket att hämta här.
Bland de många,
alltför många parisromanerna är det här min favorit, då den visar sådan
förståelse för att en storstad inte tar emot alla människor i sin varma famn.
Så här djävlig ter sig tillvaron för den som är ovälkommen, och så här
bottenlös är förtvivlan för den som möter storstadens likgiltighet.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 6/5 2017)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.