att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

17 juli 2019

Den engelske kanal 2019, [red] Jørn H. Sværen, Kolon


Först de dåliga nyheterna: det här är den sista upplagan av Den engelske kanal. Om du nu är oförstående inför denna upplysning är du bara att beklaga. Åren 2013-2019 har Kolon gett ut denna digra antologi en gång per år, för att – som initiativtagaren och tillika redaktören Jørn H. Sværen skriver i sitt korta efterord – kompensera bristen på dikter i norska litterära tidskrifter. Här får den svenska läsaren anledning att dra efter andan: att sakna litterära tidskrifter är ändå något annat än att sakna dikter i dem.

I den skandinaviska litterära världen har Den engelske kanal blivit ett begrepp, en nyttig påminnelse om att det finns poesi också utanför de bredaste kommunikationskanalerna. Här finns poeter som skriver på originalspråk från Norge och Danmark och Sverige, men också från andra länder, då översatta till norska.


Några namn är mer bekanta, som Kristin Berget, med tre titlar översatta till svenska, den senaste så sent som i maj i år. Jag skulle utan tvekan säga att hon hör till de mest läsvärda skandinaviska poeterna jag har läst de senaste åren. Hennes nyskrivna dikter är skarpa, och bådar gott inför vad som komma skall. Speciellt fastnar jag för en kursivt lutande (anti-)kärleksdikt:

                      Å være din grense.
                      Ansiktet som lukker seg.
                      Identiteten som slår ut i blomst, jeg ber bare om at den skal visne.
                      Nåden kom i form av opløsning.
                      […]
                      Veien hjem er uransakelig.
                      Dyrene hviler i mose og snø.
                      Å lukke favnen.
                      Å slippe deg.

Amalie Smith, dansk poet som har översatts till svenska, bidrar med skulpturserien ”Humanoid”, lerfigurer som ser otäckt äkta ut – i synnerhet en av de tidigare gestalterna, som ler på ett sätt man frestas kalla mänskligt, alltför mänskligt. Från Danmark verkar också den bångstyriga och flerspråkiga Cia Rinne. Här är hon översatt till norska, och utgår från Gertrude Steins resonemang om meningar – i Rinnes minst sagt egensinniga bearbetning skapas en farlig anafor i elakt roliga enradingar, där ”denne setningen” upprepas och skapar eko, rundgång, men även något mer semantiskt utmanande, där det absurda bär på en mening som vägrar fixeras: ”denne setningen nekter å bli oversatt […] denne setningen skulle ønske den var skrevet av noen andre […] denne setningen er forelsket i en setning i en annen bok”.   

Bland de bidrag som också gör intryck måste den avslutade av Andreas Vermehren Holm nämnas. Han utgår från en text om pilgrimsvandring, och arbetar med överstrykningar – metoden har nyligen avhandlats litteraturvetenskapligt av Lisa Schmidt (Radera). Ett gott exempel är Jen Bervins Nät som kom på svenska förra året – Shakespeares sonetter där enstaka ord från dikterna suddas fram och bildar en helt ny dikt. Holm har arbetat med färg för att locka fram sin dikt från den prosaiska texten.  

Svenska namn som förekommer är Beata Berggren, Martin Högström och Peter Thörneby. Således inte de mest kända poeterna, kanske, men de publicerar sig antingen på små förlag som OEI eller skriver på franska.  

Det är vanskligt att vaska fram teman eller gemensamma ämnen, men till stor del dominerar en fragmentets estetik. Föga förvånande hittas här ett knippe sublima fragment från grekiske hjälten Herakleitos, som på ett missvisande sätt fått epitetet ”den dunkle”. Här saknas den berömda raden att ingen stiger ned i samma flod två gånger – så ofta parafraserad att den blivit en kliché – men flera andra påpassliga stycken som är mer än värda att stanna upp inför.

Fragment, alltså, eller om det bara är frågan om hård reduktion. Även om man betonar det koncisa uttrycket – här är Peter Thörnebys bidrag, ”Horisontell”, som mest extrem, med sina totalt blott sex rader – blir boken en provkarta över olika poetiker, olika röster, olika modus. Även om delarna är isolerade kommunicerar de med varandra, på sätt som inte är omedelbart uppenbara. Gemensamt är också själva insatsen: ärligheten i hur de tar sig an skrivandet.

Det är alltså med en ambitiös lunta serien avslutas. Vitt och stilrent omslag, och det vita finns generellt över boksidorna – som en ständig uppmaning, uppfattar jag det: här strövar tanken vidare. Så blir också slutet som annonseras mindre dramatiskt och slutgiltigt med de tomma ytorna – eller tomma, varför inte kalla dem i sann poetisk anda öppna

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar