2 feb. 2020

Dukkerne. Fire fortællinger, Ursula Scavenius, Basilisk


Ibland tänker jag på en lösryckt fras från en av Lars Noréns sena 90-talspjäser, en av karaktärerna som med blasé röst plötsligt säger: ”Jag har sett allt – två gånger.” Det är något av det mest ohyggliga jag har läst, för att det är så sant, och det kan så enkelt tillämpas på läsningen. Hur ofta har jag inte tänkt: ”Jag har läst  allt – två gånger”?

Just därför, bland annat, är det så befriande att läsa en författare som danska Ursula Scavenius. Hennes debut Fjer från 2015 (på svenska hette den Fjädrar) var en sällsam upplevelse, då de tre korta berättelserna uppmuntrade en typ av okända färdvägar och en riktning mot det totalt okända. Så här skrev jag då: ”Det finns ett overkligt stråk över det hela, när Scavenius tar ut svängarna och låter förloppet vetta mot det oförklarliga. Det är svårt att säga vad som exakt sker – men det är fascinerande att följa, och det som åstadkommer den här overklighetskänslan är förankringen i fiktionen, att det drömska lika väl kan tyda på psykos som en förvisning till Helvetet.”


Det finns ingen anledning att revidera mitt positiva omdöme när hon nu återkommer med Dukkerne, som innehåller fyra berättelser, som väl torde vara den mest adekvata översättningen av originalets ”fortællinger”. Scavenius verkar ha insett att den prosa som ska skrivas 2020 måste ifrågasätta etablerade föreställningar om narrativ.

I korthet kan man väl säga att de fyra berättelserna skildrar idyll som kantrar mot det hemska, det ohyggliga. Scavenius investerar i sagans barnsligt naiva tonfall – eller varför inte kalla det för det självklart kategoriska yttrandet? – och visar hur det hotfulla alltid finns i vår närhet. Hon arbetar med förvirringen som estetisk princip

Att söka paralleller ter sig vanskligt, men varför inte jämföra med Mare Kandres världar, i synnerhet så som hon gestaltar det i sina märkliga (icke-)novellsamlingar I ett annat land och Hetta och vitt. Dessa märkliga böcker som det inte går att bli klar med, genreöverskridande böcker som vägrar anpassa sig efter ens förväntningar, med en unik förmåga att väcka intryck som inte slår sig till ro. Genre? Skräck, fast med nya, oroväckande konnotationer. Att kalla det svårt är missvisande – mer är det en fråga om att det väcker en kursiv förundran.

Nu kanske det verkar som att det dröjer innan det obligatoriska referatet av ”vad det handlar om” ska infinna sig. Ja, och hur ska man ens beskriva handlingen när den så ofta undermineras, när karaktärerna själva inte heller förstår sig på vad som sker? Men i korthet handlar det om udda barn, om violiner, om väder (stormar), om sjukdom, om en källare, och – liksom i förra boken – om fåglar. Och då är det bara första berättelsen, ”Dukkerne”, som gett samlingen sin titel. Vidare handlar det om resor och om gränser, om döden, om syskonskap.

Det är missnöjet som dominerar karaktärernas liv. Vad söker de? Bekräftelse, kanske, eller befrielse, även när de inte ens är medvetna om vad som plågar dem. Det är anspänningen som är skapar bekymren, att livet är så oanständigt jobbigt. I ”Mod Rusland” kan denna neuros gestaltas så här skärande: ”Jeg drømte, at min datter kom på besøg helt hvid-håret. Hun døde pludselig i mine arme, og jeg følte en stor skyld. Hun blev til en krukke med sand i, som faldt på gulvet og gik i tusind stykker.”    

Så i ”Notplas hus” är det återigen familjen som är centrum för en undersökning av de absurda banden mellan människor. Berättarrösten indikerar någon som försöker ta sig bort från det som kväver, men på ett ytterst spännande sätt också ta sig ut ur själva fiktionen, själva premissen för det berättade, och bli en utanförstående berättare. I samlingens sista berättelse, ”Kupé”, är det på ett ytligt plan fråga om en mer konventionell berättarteknik, med två syskon som åker tåg med sin döda mor i en kista i kupén, på väg genom Tyskland mot Ungern. Det temperament som präglar resan berör mer ilska än sorg, och kampen mot den resignation som alltid hotar att förminska oss.

Så ja, om det inte har framgått tidigare: jag tyckte oerhört mycket om Fjer, men tycker att Scavenius med Dukkerne stärker sin position som en av få genuint nyskapande prosaförfattarna i Skandinavien. Det krävs mod för att skriva så här riktningslöst och i full förtröstan på läsarens villighet att följa med på något med så oförutsägbart utfall.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.