att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

4 maj 2012

32 2011/Trettiotvå poeter tjugohundraelva, [red] Jörgen Gassilewski, Anna Hallberg, Anna Nyström, Kajsa Sundin


Jag ska göra mitt bästa för att skriva den här texten utan den obligatoriska brasklappen. (Note to self: kommentera inte urvalet!)

En antologi om den svenska poesin under 2000-talets första decennium. Efterlängtad? Ja. Kontroversiell? Det får vi hoppas! För det är sällan litteraturdebatter väcker riktigt hätska känslor, om inte poesin är inblandad – åtminstone jag tycker att 00-talet har präglats av en stundtals ganska hård jargong i skyttegravskriget mellan OEI-klanen och retrogardisterna. Det må vara att få människor läser dikter, men de som gör det är engagerade läsare, som läser på allvar.

Den här antologin heter – så vitt jag läser det snåriga omslaget rätt – antingen 32 2011 eller Trettiotvå poeter tjugohundraelva. Den är redigerad av de mestadels bekanta namnen Jörgen Gassilewski, Anna Hallberg, Anna Nyström, samt Kajsa Sundin. Hur man än låter en redaktionskommitté vrida och vända på sig skulle de nog anklagas för svågerpolitik. Själv gitter jag inte räkna hur många av de inkluderade poeterna här som tillhör OEI-klanen, men det enda namn som jag spontant inte känner igen är Cia Rinne: om det gör mig till en mer än lovligt erfaren poesiläsare får andra bedöma – lite synd kanske att de inte kunde hitta ytterligare någon udda pärla. Kanske.

Antologin är tillkommen som en direkt fortsättning på en antologi från 1998, som redan då summerade 90-talet: Femton poeter ur 90-talet. Det här är en mycket tjockare bok: ursprungligen var den ändå dubbelt så tjock som den till sist skulle bli, enligt ett förord som excellerar i de stora ordens stilkonst, som när samtidens relation till romantiken diskuteras: ”Om det är sant att romantiken – och dess underavdelning modernismen – i sin anda är revolutionär, så är det lika sant att den i sin själ är exegetisk, arkivisk, omläsande, historicerande, filologisk, tillbakablickande.” Sedan betas disciplin efter disciplin av: har inte 00-talets poesi något med (även) detta att göra? Jo.

En intressant kontrast med den samtida prosan – apropå den bok av Ingrid Elam som jag nyligen läste – är att medan prosan mer och mer skriver om jaget, är poesin på väg bort från detta, och blir mer och kollektiv, opersonlig. Åtminstone finns det gott om sådana exempel här.

Det är bekant att antologiformatet passar vissa författare bättre än andra. Redaktörerna gnäller på att mången poesi av i dag inte lämpar sig för att läsas i mindre stycken. Ändå kan jag inte låta bli att – ofta – stanna inför delar här, där jag måste säga för mig själv: fy fan vad bra det här är! Svensk litteratur må generellt ha gått en sällsynt långvarig kräftgång de senaste decennierna, men poesin mår fruktansvärt gott. Det är gott om starka upplevelser här, upplevelser som jag nästan glömt bort att poesin – och endast poesin – kan ge, när det gäller läsning. I dikter präglade av en exakt dosering lek och allvar skapas en beredskap för livets mångsidighet.

Därför är det här en smått ofattbart bra bok, med en mångfald av bevis på poesins värdefulla tillskott i vårt dagliga liv. Här kan mindfulnessprofeterna ta sitt pick och pack och dra dit pepparn växer, för här ligger de i lä, när man läser Johannes Heldéns finurligt fyndiga dikter:
”det finns fortfarande mycket vi inte förstår
en nyhet som sprider sig ett ansikte som pressar sig genom glaset
ni trodde ni var säkra här”.
Bara en av de många påminnelser om vad endast poesin förmår. Stressen bara sipprar ur mig när jag läser det här bokstavliga botemedlet, som får mig att förstå att det var det här som fick mig att börja läsa poesi när jag var typ tjugo – den där svårbeskrivliga känslan av att förstå fast ändå inte –

Eller Viktor Johanssons livsnödvändiga små ampuller: ”Skaka händerna som polaroider, framkalla ett handtag, / ett verkligare ord, vi kom in i kulisserna och försvann”. Eller Malte Perssons berusade sonett. Och mera: man får bara hoppas att många av de här namnen fortsätter att leva vidare och utvecklas ännu mer som poeter, så där som några av de förnämsta från tidigare generation gjort – Frostenson, Jäderlund – för risken är annars påtaglig att allt för många stagnerar och försvinner efter några starka böcker.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar