Penge på lommen. Scandinavian Star. Del 1, Asta Olivia Nordenhof, Basilisk

Tänk att det gått sju år sedan Asta Olivia Nordenhof gav ut sin fantastiska diktsamling Det nemme og det ensomme, som hör till en av de många danska vidunder som översattes till svenska under 10-talet. Sju år av frustrerad väntan, och kanske en stilla undran vad som skulle komma härnäst, efter den detonation som den tidigare boken innebar. Tog krutet slut?

Mycket hade jag förutspått, men definitivt inte detta: en serie på sju böcker som ska handla om branden på färjan Scandinavian Star 1990. Min första reaktion blir också att himla med ögonen, då jag inte lockas nämnvärt av ambitiösa projekt av den här arten. Glädjande nog är den första boken en ovanlig inledning, och redan nu pekas en färdväg ut av det mindre konventionella eller förutsägbara slaget. Som man borde ha fattat: en originell poet skriver förstås en originell roman.

Det är en slags punktroman, alltså en berättelse i det kortare och nästan fragmentariska slaget, där de korta styckena delas av blankrader i stället för indrag. I stället för utförliga och uttömmande personporträtt arbetar Nordenhof med skissens estetik. Det är två huvudpersoner – eventuellt kunde man säga tre – där vi följer en kvinna och en man.

Kvinnan växer upp under vidriga omständigheter. Så här lakoniskt delges vi omständigheterna: ”Maggie var fjorten, da hun første gang blev voldtaget.” Hon hamnar i våldsamma relationer, träffar en tjej som hon har fumligt oralsex med, innan hon så småningom stadgar sig med mannen i romanen, en Kurt. Han är ett författarämne, men börjar bry sig mer om ekonomi (sådant som får idéerna att rosta, enligt Poe (”Möblernas filosofi”)). Utan att spoila: deras relation är väldigt destruktiv och förnedrande.  

Maggies utsatthet är något som hon ständigt får dras med, utan att det kanske ges någon adekvat psykologisk förklaring, utöver uppväxtens trauman. Men kanske det bara är så enkelt: olyckan söker upp somliga av oss, och när den fått fäste vägrar den att sticka sin kos. Det är ett gammalt talesätt att vi får vad vi förtjänar – men det är också sant att vi får vad vi tål, och alltså får vi bära de bekymmer vi orkar bära. Jag brukar tänka på det när jag träffar så kallat privilegierade människor, att enda anledningen att de har det så bra är att de inte skulle klara av de djävlighet som drabbar andra.  

Flera gånger imponeras jag av Nordenhofs stillsamt distinkta sätt att ta sig rätt in i figurerna, alltså både Maggie och Kurt, som görs till levande individer. Här passeras alla spärrar som hade kunnat gjort dem till schabloner. Tidigare kunde vi läsa en besynnerlig roman av Björn Runeborg, som tog sig an den andra stora färjekatastrofen, Estonias förlisning 1994, i Estonia (2016). Den lyckades väl bara till hälften, medan jag imponeras mer storligen av den märkligt beskedliga roman Nordenhof skrivit.

Givetvis kunde man säga att hon skriver ”prosalyriskt”, men det är inte helt rättvisande. En hint om hur hon skriver:

Jeg vil være lykkelig på første siden i dette kapitel, siger Maggie.

Jeg vil være på vej hjem alene med en cola.

Klokken er ikke meget over midnat og hvis man åbnede mit hjerte, ville der ikke stå andet end cola.  

Det som också dominerar är sakligheten, att det är som att följa ett protokoll när romanen mäter ut de två karaktärernas levnadsöden. Men vänta nu, var de inte tre? Jo, för mitt i romanen kommer ett parti som bryter av, där författaren själv träder in och börjar berätta historiken kring färjan Scandinavian Star, och den brand som i april 1990 skulle ända 159 personers liv. (All denna fakta finns på wikipedia, så jag upprepar inte mer här.) Författarens egna efterforskningar redovisas nitiskt och plikttroget.

Anledningen? Pengar, så klart. Husspekulanter köpte in sig i rederiet, gjorde stora vinster där de drastiskt sänkta biljettpriserna bekostades av skamfilade arbetsvillkor och säkerhetsrutiner som sköts i sank. Det förefaller cyniskt, fast egentligen är det ju bara en illustration av marknadens likgiltighet – kapitalismen bryr sig inte om mänskliga förluster, den ska bara maximera sina vinstuttag.

Nordenhofs berättare går från att vara allvetande till halvvetande. Vi får storyn i splittrade bitar att pussla ihop i efterhand. Det är ett originellt grepp att låta den dokumentära historien om Scandinavian Star så att säga kasta sin skugga över intrigen, utan att det – åtminstone i denna första installation – helt görs klart hur den fortsättningsvis ska utveckla sig. Med kliniska formuleringar och neutralt tonfall lotsas vi vidare i denna på flera plan bekanta historia – hur ofta har vi inte följt trasiga självdestruktiva kvinnors färd ned mot botten? Nordenhofs Maggie är ändå en klart annorlunda protagonist, genom att förbli ett mysterium utan att hon görs otydlig eller vag.

Det är med konsekvent fast hand Nordenhof skriver, och objektiviteten blir en tillgång när hon lyckas gestalta de båda. För det är inte bara Maggie som levandegörs här, utan också Kurt och hans utpräglade förakt gör starkt intryck. Att säga att det bådar gott inför fortsättningen innebär verkligen att säga för lite!