Cia Rinne är
finlandssvensk poet och konstnär, som gärna arbetar med ljud i en polyglott
konstnärlig poetik utförd på engelska, franska och tyska. Hon bor nu i Danmark,
och trots att hon är sparsmakat publicerad på de skandinaviska språken – hon
finns representerad i den svenskspråkiga antologin 32/2011 – har hon kallats ”en smal superstar” av den danske
kritikern Lars Bukdahl.
I det lilla
förlaget Trombones serie ”Svavel” utkommer nu hennes korta pamflett Vad angår meningar är jag förtvivlad.
Förlaget kallar det ”rekomposition”, alltså en slags sampling. Hon utgår från
rader ur Gertrude Steins essä ”Sentences”, och låter dessa skapa nya innebörder
– nya meningar, kunde man förstås säga på svenska. Så tar också översättaren
John Swedenmark fasta på det dubbeltydiga i den engelska glosan, och växlar
mellan ”sats” och ”mening”, och låter den underliggande betydelsen – ”betydelse”
– fungera som en underförstådd bas i denna lingvistiska insats.
Det blir då
meningar om det meningslösa. Eller snarare om det nödvändiga i att framhärda
med sina meningar. Det blir också mer absurt roande än fullkomligt meningslöst.
Från svenskt håll borde vi vara mottagliga för den här typen av projekt, som
kan erinra om hur böcker av Ida Börjel, Malte Persson och UKON har sett ut. Att
Gertrude Stein är en speciell sorts författare är väl något av en truism – hon är
ständigt aktuell, ständigt inaktuell, på något sätt, det vill säga aldrig
genuint kanoniserad, men heller aldrig utanför de mest centrala sammanhangen.
Som författare hör
Stein till de mest användbara, och det är något Rinne tar fasta på med detta
projekt. Det blir motsägelsefullt, paradoxalt, kanske rentav lögnaktigt, när
upprepningarna hamrar in sina sentenser:
det är en sympatisk mening.
det är en djävligt bra
mening.
det här är en djävligt bra
mening bokstavligt talat.
en djävligt perfekt
mening.
det är en enkel mening som
betyder nånting.
på så vis är en mening
helt vanlig.
det här är en mening av
det slag som vinner uppskattning.
ibland är en mening
riktigt välgjord.
Ja, det här är en
kort bok, men ändå utmattande. Vad Rinne vill åstadkomma är kanske att dressera
syntaxen, försöka tämja språket. Sådant låter sig bara göras till hälften: vi
underskattar språket när vi tror att det ska gå våra ärenden – det finns något
omåttligt i språket, som vi inte kan komma åt, och det ska vara så. Varken Stein
eller Rinne, som båda arbetar konsekvent och ihärdigt, lyckas göra sina
meningar till rumsrena installationer.
Språket är
pragmatiskt, ska användas, tas i bruk. Få författare är så användbara i detta
avseende som Stein, och det blir spännande att följa Rinnes snirkliga men
tydliga färd genom föregångarens vägval. I Rinnes behandling finns spår av
skräck – inte för inte pekar ju titeln ut förtvivlan – och det är rimligt, då
språket måste bevara sin rovdjursnatur. Som det står i en av samlingens mest
mörkersatta rader: ”en mening kan absolut gå förlorad.” När allt ter sig sakna
mening kan det vara ett lovvärt projekt att rädda och bevara meningen.
För att komma åt
språkets sannaste kärna måste vi gå omvägar. En av dessa otympliga omvägar
leder till översättningen, där Swedenmark har översatt Rinnes förmedling av
Steins engelska. Den översattes av Simen Hagerup till norska för förlaget Kolons räkning förra året (tillsammans med 31 enradingar, som gärna hade fått
vara med här också: dessa går ännu längre in i språkets vansinniga skönhet och
absurda bråddjup). Man kan läsa dem parallellt, och upptäcka hur likheter och
olikheter både segrar och förlorar. Men det är väl också meningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.