Mycket har sagts på
senare år om den allt snålare poesiutgivningen hos de stora svenska förlagen.
Något som i första hand missgynnar våra inhemska poeter, men i förlängningen
blir också grannländerna drabbade, då vi så sällan ges möjlighet att läsa till
exempel samtida norsk poesi i översättning. Visserligen har enstaka böcker av Steinar Opstad, Kristin Berget och Ingvild Lothe översatts, men det är svårt att få
en överblick över hela kakan när bara några russin har plockats.
Katrine Heiberg,
född 1992, debuterar med Det gule bladet,
den svarte pupillen. Liksom Sonje Nyegaard, som jag skrev om i går, rör det
sig om en lite diminutiv bok, med korta dikter på de lite drygt 50 sidorna: det
är liksom långt till de danska dynamitarderna här. I gengäld blir det
återhållsamma en utgångspunkt för en mer lågmäld diskussion av gemensamma ämnen.
Ämnen som hur det är att leva när omständigheterna är svåra, om hur
distansering blivit ett livsvillkor, om hur ont det gör när knoppar brister:
til en verden av stemmer
kom jeg forseglet.
det ble sagt at ansiktet
mitt bar vitne, men
om hva jeg kunne ikke svare
noen sa: det finnes noe
uhørt bak disse øynene
eller var det det uhørte
jeg forstilte?
jeg har en hang til
misforståelser,
de springer ut som
vårknopper,
men ingen griper inn.
Heiberg skriver
visuell dikt, och rör sig i generiska stadsmiljöer. Hon vill gestalta en
verklighet som det är lätt att känna igen sig i. Man kunde säga att det är finstämt,
men det vore då bara halva sanningen. Hennes inställning är rätt krass, när hon
lär ut en livsinställning, utan att vilja propagera. Så här inte ska utan mer så här kan vi förhålla oss till världen, uttrycker dikterna. Då blir
dikterna cyniska utan att bli bittra eller desillusionerade, och det är svårare
än det låter. Egentligen är väl Heiberg för ung för att vara cynisk (som jag
brukar säga till mina buttra elever). ”Vänta bara”, vill jag säga, men ångrar
mig, och kan tycka att det är förnedrande att inte ta ungdomlig uppgivenhet på
allvar.
Vad återstår för
den utan hopp? När inte ens längtan duger. Med Bruno K. Öijers ord, ”jag har
längtat efter något att längta efter” … Eller med Gustaf Frödings ord om
kärleksdrömmen, ”som dröm var den vacker att få” … Nu vet jag inte om Heiberg
håller med, men hon uttrycker något liknande med sin vackra längtan: ”å lengte
er forgjeves / og de eneste.”
Det är drömmen som
alstrar poesin. I Heibergs poetik ingår paradoxer, retoriska frågor, och hon
vrider på sanningar för att göra dem sannare, och inte minst mer angelägna.
Dikterna pekar också ut en önskan efter att något större ska finnas, något som
kan förklara varför vår tillvaro är så världslig, när den borde ha
förutsättningar att vara ett andligt mirakel. Det sker i dikter som uppvaktar
förändringen, en benägenhet att det kunde vara annorlunda. Förändring är det
nödvändigaste av allt, för annars stagnerar vi i vanan.
Jag gillar Heibergs
finurligt rytmiska dikter, hennes förmåga att sätta punkt för sina resonemang
innan de blir för övertydliga. Det resulterar i en suggestiv dikt som vistas i
en slags utandning, i de säregna tomrum som uppstår mellan utsaga och
förståelse. Risken är ju att poeten annars underskattar läsaren, och välter en
massa förklaringar i dennes knä – Heiberg undviker den fallgropen, och har
redan lärt sig att hushålla med tydligheten.
I stark poesi är
vaghet ingen brist, och jag vågar påstå att det här är nästan överraskande
stark poesi. Det Heiberg då gör är att hon bevarar gåtfullheten, utan att
hemfalla till spetsfundigheter eller kryptiska teser. Här finns det gott om
hopp att världen ska återgå till sin forna storhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.