Milkman, Anna Burns, Faber & Faber

Årets vinnare av Bookerpriset, Anna Burns roman Milkman, har väckt debatt i England om hur svår och berättartekniskt utmanande en vinnare av ett så stort pris får vara: är det i första hand ett pris för den läsande allmänheten, eller ett pris för kritiker med mer sofistikerad smak?

Sådant blir man ju nyfiken på, så jag tar mig an den vinnande romanen, eftersom jag känner mig rätt rustad för det. Jag representerar både den vanlige läsaren och den kräsne kritikern. Vad som genast kan sägas är att det är länge sedan jag läste en så perfekt avvägd förstamening: ”The day Somebody McSomebody put a gun to my breast and called me a cat and threatened to shoot me was the same day Milkman died.”

Det är en roman som har Milkmans död som sitt centrum. Det är den 18-åriga ”Little Sister” som för ordet, tidsperioden är de sista skälvande stunderna av 70-talet, med referenser till Alien och Kate Bush, och platsen är – tja, Nordirland, får man anta, men platsen skrivs aldrig ut. Ej heller namn på karaktärerna: de förblir i sina funktioner. Så är till exempel Milkman inte ens något mjölkbud, utan bara någon som fått det som smeknamn.

Denne 41-årige man som vi redan i upptakten får veta är död stalkar Little Sister, och ryktena går att de har en relation, och troligen vet skvallret veta att hon redan är gravid, trots att hon bestämt avvisat alla inviter. Hon är sedan ganska länge i en ”kanske-relation” med en man som har bilar och bildelar som sitt intresse.

Burns trick är att låta oss som läsare komma nära Little Sister. Hon blir en oförglömlig karaktär i kraft av sitt distinkta tonfall, så där tonårstruligt som ofta utgör en lockelse för författare att fånga, men som så få klarar av att bemästra. Hennes tonfall är så trovärdigt, i sina överdrifter och i sin burdusa och grälla humor, där alla nyanser slipats bort – möjligen på grund av den ruffiga miljön. Ironin är en mer raffinerad form av attityd, men Little Sister är sällan ironisk – det är som att Burns har fattat att hon inte riktigt kan ha nått fram till den formen av slagfärdighet. Men hon har också fattat att humor drabbar hårdast när den svärtas av allvar.  

Bara en tonåring kan förstås vara så kategorisk som Little Sister är, när hon, i sin avsky inför 1900-talet, väljer att endast läsa 1800-talsromaner, och kanske då och då någon 1700-talsroman – jo, förvisso, en och annan gubbe kan vara lika envis (jag har tappat räkningen på alla gubbar som stolt proklamerat att de ”av princip inte läser romaner som är yngre än 30 år gamla”). För den delen var det kutym i 1800-talsromanen att maskera geografiska namn, såsom vi i exempelvis Jane Eyre kan läsa att hon anländer till staden L_____, eller till grevskapet S_____, så Burns kan ha sina äss i rockärmen när hon framhärdar i anonymiteten.

Religionskrig råder, och det är förstås lätt att identifiera kampen mellan protestanter och katoliker i Belfast, eller ”defenders” och ”renouncers of the state”, som romanen kallar dem. Övervakningen ger sig till känna bland annat i de kameraklick som kan höras när man rör sig i stadens parker, eller i huvudpersonens förmåga att hantera tystnaden som ett vapen. Invånarna tvingas bli tankeläsare. Tystnadskulturen härskar, och männen är aggressiva både i språk och i agerande. Det obehagliga och det våldsamma har normaliserats.

Det viktiga för människorna här blir att flyga under radarn. Little Sister lär sig att inte sticka ut, att inte göra intryck på andra människor. Därför är det så farligt när det spekuleras i hennes möten med Milkman, som man förstår inte är lämpligt sällskap för henne – inte enbart av politiska skäl, men man får också förstå att han tidigare förföljt yngre tjejer. Likaså med hennes benägenhet att läsa medan hon är ute och går i trafiken – ett beteende som genast blir suspekt.

Eftersom miljön är så opålitlig finns behov av fasta ramar, något Burns illustrerar elegant med en scen där Little Sister går en kvällskurs i franska språket, och läraren förgäves försöker få eleverna att förstå att himlen inte är blå. De blånekar (om ordvitsen tillåts), men inom henne sås ett tvivel, som inte får yppas offentligt. Därav omslagets foto av en allt annat än blå himmel, antar jag. När världen håller på att gå sönder finns det ju behov att förhålla sig till att saker är som man förväntar sig: blå himmel, gul sol, grönt gräs, men framför allt grå-grå betong.

Burns humor är av ett slag som inte tillåter det flåshurtiga, som annars gärna blir fallet när författare vill vara roliga. Det är absurt ibland, överdrivet och nästan påfrestande knasigt – men så kan den här världen te sig, som en skrattspegel som slagits i bitar: ”Too late I realised that all the time I’d been an active player, a contributing element, a major componential in the downfall of myself.”

Little Sisters osäkerhet är bara indirekt gestaltad, hur den påverkar hennes status i samhället. Likaså finns några omedelbara scener från hennes familj, och svårigheten att umgås med mamman, och en dödsscen med pappan som vänder upp och ned på en del saker som annars berättas om honom. Överlag: det såriga i hennes uppväxt förmedlas utan övertydliga markörer om elände som ensidiga förklaringar. Här blir det viktigare med den starka samvaron mellan i första hand systrarna, och den märkliga relationen hon har med sin mamma.

Romanen lånar inslag från thrillern eller pusseldeckaren. Vem har mördat den rovdjurslike Milkman? Det finns gott om tilltänkta gärningsmän, dessa hotfulla män som likt offret självt vistas ”beyond the pale”. Då plotten rör sig mot tablet girls, som förgiftar tvivelaktiga element, blir det kanske mer än lovligt rörigt ändå.

Här finns också flera indikationer på hur det är att vara ung, som Burns har en fin förmåga att åskådliggöra. Little Sister framställs som någon som alltid är osäker, maktlös inför de makter som får tillvaron att svänga omkring henne. Så mycket är beroende av hennes röst, som bär hela romanen, och gör hennes historia till en coming of age-roman, om att komma till insikt om sig själv, lära sig känna sina gränser. För Milkman är en roman om gränser, på fler än ett sätt, och här finns också en inblick i varför #metoo-rörelsen fått så stort genomslag. 

Nå, hur var det då med den här romanens rykte om att vara svår? Det kan jag genast avfärda. Burns språk är ytterst klart och klargörande, och till största del befriat från krystade språklekar och ansträngda experiment. Men hennes roman är inte heller inställsam – i den mån den har någon brist är det kanske att den blir något för lång, att resan mellan den lovande inledningen och upplösningen är något för mödosam. Att personnamnen saknas förstärker dess kompromisslösa inställning, och på flera sätt kan man jämföra med en annan roman som excellerar i utsuddandet av identiteter, Joseph Conrads Mörkrets hjärta, som ju har rykte att vara svår, men också vara en genialisk roman, eftersom det är en manlig berättare (och en manlig berättelse).

Språkexperiment i all ära, men litteratur som överlever måste göra något utöver att trixa med glosorna. Att James Joyce är läsbar fortfarande beror i högre grad på hans djupa och ibland unika människokännedom (exempelvis i de makalösa novellerna i Dublinbor). En författare som George Eliot behövde inte heller förlita sig på att ordvitsa sig fram genom Middlemarch för att göra den till den kanske enda engelskspråkiga romanen som är lika bra som Tolstojs bästa. 

Vad man lär sig av romaner som Mörkrets hjärta är att läsa uppmärksamt, att tyda tecken och detektivlikt säkra spår. Jag är övertygad om att Milkman gör något liknande, med att låta det betydelsefulla frodas i det som inte blir helt utsagt. Burns förlitar sig alltså mindre på språkets duperande förmåga, och jag kan bara tillstyrka att det är till sådant romaner ska nyttjas: karakterisering utklassar flyhänt språkbehandling. Det blir då en roman som faktiskt är lika bra som ett par av de bästa jag läst det senaste året, som Sigrid Combüchens Sidonie & Nathalie, och Zadie Smiths Swing Time.