Om Carol Ann Duffy

Jag har skrivit en understreckare (Svd) om poeten Carol Ann Duffy, och den kan läsas i sin helhet här: 

Så visar Duffy med elegans hur missförstånd regerar tillvaron. Genom att skriva i dialog med sina föregångare gör hon litteraturhistorien levande. Med självförtroendet i ryggen ger hon gliringar åt Shakespeare, Wordsworth, Yeats, Tennyson, Wilde, och många andra, vars ord hon låter speglas i omskrivningar, omtolkningar, som tar ned dem på jorden. Vi blir som läsare delaktiga i hennes arbete att plocka ned genier från de höga piedestalerna. Hon anspelar på en av Audens mest minnesvärda kupletter, ”If equal affection cannot be, / Let the most loving one be me”, med den dämpade pendangen ”Let the less-loving one be me.” Det är en respektlös metod, som ändå bevarar en aktning för de här författarna. Hennes balansgång mellan det lärda och det folkliga kan för en svensk läsare erinra om Ekelöf, som ju också var en osedvanligt rolig poet. Det särpräglade hos henne är hur hon hanterar versformer som blankversen, rim och inrim, och låter dikterna likna traditionellt skrivna dikter. I synnerhet vad avser sonetten har hon ofta bearbetat dess form, tagit sig friheter med de stränga reglerna. Tilltalet är både spontant och genomarbetat, och kanske är det ogörligt att överföra hennes särart till ett passande svenskt idiom; att det ändå saknas svenska översättningar är anmärkningsvärt med tanke på den popularitet hon har i Storbritannien. Bland hennes tidigare böcker kan också nämnas kärleksdikterna i Rapture från 2005, som kombinerar lekfullhet med tyngd i starka utsagor, som den inledande diktens oslagbart lakoniska summering: ”Falling in love / is glamorous hell”.