Nya numret av
Vagant har antagit ett mindre format, som gör det lite lättare att hantera vid
läsningen. Och det är fortsatt vanvettigt snyggt och konsekvent formgivet –
tack vare den visuelle redaktören Andreas Töpfer, som med en blandning av
fräckhet och respekt låter en text om den finlandssvenske poeten Gunnar Björling
avslutas med en vit pratbubbla mot blå bakgrund innehålla ordet ”FIN”, typ som
i Finland …
Det sker när Joni
Hyvönen, en av tidskriftens flitigaste svenska medarbetare, recenserar Fredrik
Hertzbergs biografi om Björling. Carl-Michael Edenborg har också en fast spalt,
där han fortsätter skriva om barn och förbud och om överskridandet som en av
konstens förutsättningar (han inledde med Dostojevskij, och fortsätter med att
diskutera Simone de Beauvoirs försvar mot pedofiler). Ja, och så skriver Kajsa
Ekis Ekman om cynismen bakom moderna surragotmödrar, och anser radikalt nog att
Kim Kardashian genom att hoppa över biologisk graviditet överskrider
könsgränser och agerar som en man när hon inleder föräldraskap på ett likartat
sätt: ”Hon stoppar in sitt genetiska material i en kvinna och tar emot sitt
material efter nio månader utan att själv behöva lida eller se sin kropp
förändras.” I Ekis Ekmans text blir det en fråga om makt: om västvärldens
fortsatta plundring av de fattigaste. Och Töpfer illustrerar med ett
kvinnohuvud svävande över ett dollartecken där S-bågen bildar en havande mage.
Jo, men med förlov
sagt är det andra texter i numret som jag fastnar för. Framför allt efter att
under den senaste tiden ha följt vad som avhandlats på de svenska
kultursidorna: Svenska Akademien, Jordan B. Peterson, Svenska Akademien, Donald
Trump, Lena Andersson, talmannen, kulturprofilen, Netflix, Svenska Akademien,
Håkan Hellström, Svenska Akademien, Donald Trump, Sara Danius klänning, Mikael
Persbrandt, Svenska Akademien …
Det som saknas när
man läser svensk press är en internationell utblick som inte nöjer sig med
anglosaxiska fixstjärnor, för vad är vitsen med att ägna utrymme åt en kanadensisk
psykolog-charlatan som ingen kommer att ägna en tanke om fem år? Vad jag saknar
får jag med råge i varje nytt nummer av Vagant. Här handlar det bland annat om
klimatet, men de tar sig an problemet på oförutsägbara sätt. I stället för att
nöja sig med att säga att vi måste flyga mindre och äta mindre kött sprids
medvetenheten i de olika texterna, och blir en ledsagande ton genom texter som
diskuterar andra frågor.
Det mest
intressanta är två intervjuer, märkligt nog då jag annars tycker att intervjuformen
är överskattad. Filosofen Peter Sloterdijk intervjuas om världens framtid, om
klimatet, om egoismen, och om rörelsen från det gemensamma till det privata,
manifesterat av bland annat ökad turism, på bekostnad av socialt arbete för att
förbättra världen. Hans lite oväntade förslag är att vi borde återupprätta Leibniz
och uppfattningen om att den här världen ändå är den bästa tänkbara.
Norske science
fiction-författaren Bjørn Vatne intervjuas, och hans roman Nullingen av Paul Abel torde utgöra nödvändig läsning. För en
svensk läsare verkar premissen likna Boyes Kallocain,
men det är ju bara ett indicium på hur aktuell hennes roman fortsätter vara.
Vatne talar en del om hur det var att återupptäcka barndomens s/f, och om dess
låga status hos litteratörer, men att genren har så mycket att bidra med. Ja,
man kanske med fog kan säga att tiden hunnit ikapp dessa framtidsvisioner, att
det är en genre som tjänar på att samtiden blir allt mer dystopisk.
Men allra mest blir
jag fängslad av en kortare text av Ivan Krastev, översatt till norska, om de
utmaningar Europa står inför, och som i korthet kan sägas utgå från årtalen
1945, 1968 och 1989 – andra världskrigets slut, studentupproren, Berlinmurens
fall och kommunismens slut. Jag ser att hans bok Efter Europa kom på svenska i år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.