Knappt har värmen
från förra numrets tryckning kylnat innan nästa nummer anländer – Vagant
avslutar året med en spurt, och gör det med ett nummer som i sedvanlig ordning tar
itu med några brännande frågor. Men det som mest kännetecknar det är att man
presenterar texter som tänkt färdigt – att det alltid är gediget skrivet, och
att exemplen inte stannar vid det uppenbara. Ett exempel är när Carl-Michael
Edenborg i sin fasta spalt den här gången tar sig an begreppet ”slow death”,
utifrån The Leather Nun och Apocalypse
Now, men spårar det tillbaka till en dikt av Dante Gabriel Rossetti från
1848.
Det är döden som
utgör något av ett tema, med flera nekrologer över årets döda, som Simon
Hagerups fina text om Ursula K. Le Guin och Cornelius Jakhellns lika fina text
om Paul Virilio – två författare som nog kommer att fortsätta läsas och kanske
rentav bli ännu mer angelägna i framtiden. Mindre känd torde Pascale Casanova
vara, fransk litteraturvetare, som också dog i år. John Swedenmark skriver om
henne, främst om avhandlingen La république
mondiale des lettres, och som jag får lust att läsa (den finns översatt
till engelska, liksom hennes senare böcker om Beckett och Kafka).
Christian Johannes
Idskovs text om Yahya Hassan är också något av en nekrolog, med poeten som nu
genomgår psykiatrisk behandling på obestämd tid. De fem åren som gått sedan han
debuterade med stort genomslag har varit en irrande färd mot allt tyngre
kriminalitet, men man borde inte bli så förvånad, då inslag av våld och
kriminalitet förekom i riklig mängd i debutboken. Är Hassan död som författare?
Tills vidare verkar det så.
Mats O. Svensson
skriver om det österrikiska snillet Thomas Bernhard, som också han är död,
sedan snart 30 år. Att det är 30 år sedan hans uppgörelse med nazismen, pjäsen Heldenplatz, hade premiär är förstås
en anledning att uppmärksamma honom. Man kunde också bestrida att Bernhard är en död
författare – speciellt i Sverige har hans böcker fått ett uppsving under 2000-talet, tack vare
Jan-Erik Bornlids outtröttliga översättningar.
Vidare har
fotografen Eivind Senneset skrivit om hur man tar bilder som berör döden utan
att de blir sentimentala. Tröttnar man på döden finns det som vanligt en
ambitiös recensionsavdelning, som bland annat tar upp tre nya norska böcker där
författare skriver om läsning och skrivande. En av dem är Knausgård, och det
torde intressera alla hans svenska fans. Fast Odd W. Surén tycker att Terje
Holtet Larsens bok, Hjemløsheten, är
bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.