För två år sedan
debuterade Majvor Mäki Sjöberg, född 1941, med den övertygande samlingen Kaunisvaara. Nu utkommer hon med Onämnd, oglömd, som ger ytterligare
anledning att se henne som en av senare års mest fascinerande svenska debutanter,
alldeles oavsett vid vilken ålder hon debuterade.
Det är dikter som
utgår från Tornedalen och som erbjuder ordknappa skildringar av miljön och
människorna, med en särskilt fin känsla för naturen. Investerat i dikterna
finns en häpnad som flera gånger blir förbluffande: en enkelhet som har
mejslats fram, där bara det nödvändiga återstår. Sjöberg arbetar med ljud, med
tystnader och pauser, och ger sina dikter en rytmik som stundtals är unik: ”ur
djupet ur tidens gömma / kall stiger oron / som ett eko / bär jag den”.
Med den äldre
människans självklara auktoritet uttalar hon sig om liv och död och ger
begreppen tyngd och substans, som när hon i en svit dikter beskriver ett barns
död och begravning. Delar av boken är skrivna på meänkieli (tornedalsfinskan),
något som förstärker mitt intryck av den här bokens säregna skönhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.