Bland de fjorton
kvinnliga Nobelpristagarna, som i höst har uppmärksammats i urvals-serien
”Kvinnliga Nobelpristagare i litteratur”, har Nelly Sachs en oförtjänt
undanskymd ställning. Boken Den store
anonyme är en välkommen justering av ett missförhållande, då den innehåller
flera tidigare opublicerade dikter och prosatexter, där en särställning ges
till de ”Nattbrev” och ”Fortsatta anteckningar” från 1950 till 1965 – makalöst
intressanta dokument som visar skörheten och styrkan hos denna en av
1900-talets mest singulära talanger. Boken utkom för första gången 2010, men då
utan de pukor och trumpeter som har ledsagat den här serien.
Det blir ju, som
Aris Fioretos visar i sitt förord, en i stort sett helt ny bok av Sachs, något
som man med förlov sagt tycker borde ha uppmärksammats mer i svensk dagspress
denna annars så händelsefattiga senhöst. Att det har funnits en miljö som mer
tagit vara på litteratur märks i Rolf Mobergs fina översättningsvolym som gavs
ut som Månpocket så sent som 2001 – tänk vilken formidabel tid där sådant
fortfarande kunde hittas som pocketböcker av aspirerande poesiläsare!
Dikterna handlar om
avsked. Det är dikter som ges tyngd och substans av poetens egna erfarenheter.
Det är ett helt eget tilltal: ömsom hymniskt, där Hölderlin torde vara en stor
inspirationskälla, och ömsom vardagligt i sitt vemod. Dikterna liknar
fragmentariska lappar, som ger den poetiska rösten frihet.
Något som tas över
av nattbrevens kravlösa anteckningar, där den skrivandes villkor skärskådas av
en klarsynthet som är tämligen unik. Fioretos vet att meddela att Sachs röst
”balanserade mellan insikt och vanföreställning”. Nattens ensamhet är
smärtfylld, och det enda som ger något skydd är språket, ordens tunna draperi.
Jag tycker tveklöst
att några av prosatexterna är sensationella fynd, där Sachs med yttersta
känslighet visar hur orden även i sina mest neutrala tecken bär på svindlande
djup, och hur metaforerna blir vårt enda sätt att uttrycka en sanning som går
bortom de ytliga underrättelserna. Det finns en själslig storhet som lyfter de
här texterna ut ur tiden, ut ur de historiens arkiv där de huserat: ”Vår
talande tystnadsväg. Underbar musik av överensstämmande frågor och svar,
stjärnbanornas lagar i puls och hand i ett rum, eller också böjda över en bok,
eller med en soppgrönsak i köket.”
I Sachs
undersökande stämma finns en sedelärande ödmjukhet. Det är ett skrivande som
svävar. I ”Nattbreven” förenar Sachs motsatser, utan att de kolliderar i sökta
paradoxer, eller så här: det är i paradoxerna hennes säregna poesi föds. Den är
lika bräcklig som den är hållbar, eller bara hållbar i sin bräcklighet – som
ett alternativ till den tvärsäkerhetens litteratur som annars dominerar. Måste
hennes poesi vara så här tunn för att orka bära så tunga erfarenheter?
Även i sina
prosatexter är Sachs poet, i den meningen inte heller Rilke var kapabel att
skriva opoetisk prosa: ”Den som gråter om natten, med den gråter stjärnorna om
himlen.” Klarsyntheten finns bara hos den som likt Sachs (och Rilke, för all
del) vågar se det förfärliga rakt i ögonen. För när tillvaron är så här svår,
vad gör man? Man gör tillvaron till en abstraktion, men så fungerar hennes
metaforer också som förstärkande konkreta inslag, så att hur mycket hon än gör
sin existens sago-lik, så förblir den reell, eftersom den bygger på en
förföljelse som i lika hög grad är en vanföreställning som den är grundad på en
erfarenhet. Så skriver hon sin poetik indirekt: ”Att skriva en dikt är som att
andas.”
Här finns en
ständig närvaro av fara, av hot, och hur det påverkar en människa – hur hon gör
sig beroende av vaksamhet och kompromisser, och hur begränsat hennes liv blir.
Sachs skrivande spänns också mellan de kollektiva upplevelserna och det
enskilda ödet. I boken avlöses dikterna av prosan, som avlöses av sex sceniska
dikter, märkliga sagospel som befinner sig mellan monologen och det absurda
dramat. Det är mardrömmens offersång, där kroppen blir ett hem för smärtan att
göra sig bofast i, där natten tar gestalt och blir en kompanjon.
Det här är en bok
som talar med låg, sprucken röst, och görs desto mer övertygande med sina
obetydliga gester, som är så manande i all sin enkelhet. Dikterna är inte
huvudsaken här, medan de sceniska dikterna pekar ut ett skrivande som ter sig
mer obegränsat, men huvudnumret är för min del prosatexterna. Där blir hennes säregna
prosa, som den framstår i dessa ”Nattbrev” något av det bästa jag har läst i
år, en slags anteckningar i förtvivlan, och hennes skrift en generator för
lidande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.