att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

26 nov. 2016

Hvorfor er jeg så trist når jeg er så søt, Ingvild Lothe, Kolon


Snygga människor är oftast ointressanta. Jag behöver inte utveckla det – lika lite som de snygga behöver utveckla en personlighet. Visst, peka ut dina undantag tills fingret blir blått, men tendensen är tydlig. Skönheten är ditt kapital, du klarar dig bra så. Fast, i ärlighetens namn är väl människor i allmänhet rätt tråkiga. Därför måste vi – de flesta av oss, de osnygga – arbeta hårt för att bli intressanta.

Tur att det finns poesi då, kan jag tänka. Jag blev så glad i morse när jag läste Linus Gårdfeldt, poeten, som la ut texten om i en DN-text som tydligen uppmärksammade något så efemärt som hans födelsedag. Han svarade på en fråga om uppfattningen att poesi är svårt: ”Det är ett stort missförstånd. Det är väl snarare så att poesin är en konstform med ovanligt mycket frihet, både för den som utövar den och för den som tar del av den.” Ja, verkligen. Att läsa poesi är inte en fråga om att bli ”intelligent” eller ”djup” (vad dessa begrepp nu står för). Livet blir större av att läsa poesi. Du har bara att fatta det eller gå vidare, gå till något annat.


Ur en allt blodigare tampong kryper en fjäril fram, ur en öppning som liknar den vagina dentata som lär vara mannens primära mardröm. (Googla om du inte vet: det här är ingen föreläsningssal.) En teckning av Krister Kanck, ett bokomslag svidande vackert.

Födelsen: det nya livet. En vacker bild av poesin. Ingvild Lothe är ingen poet som föds med den här boken, även om det heter att det är hennes första bok (den egentliga debuten skedde med en chapbook förra sommaren tillsammans med bland andra Anna Axfors och Elis Burrau. Lothes bidrag var boken Litt lyst til å pule, litt lyst til å dø.

Jag gillade den, och det finns ingen anledning att revidera det omdömet. Det är som att Lothe gett sig fan på att avstå från att skriva reguljär poesi: att hon är fullt kapabel till det visas om inte annat bland annat i den allra sista dikten, den majestätiska ”Som en dronning”, som är en av de bästa (reguljära) dikterna jag har läst i år. En fullt fungerande, seriös, normal dikt. Men oftast vill hon fula till det. I en ombytlighetens poetik, där du inte kan ana fortsättningen. Ett skrivande som i någon mån liknar den nya unga danska poesin: kaxig, talspråklig, spontan, in your face.

Bokens undertitlar pekar ut innehållet gott nog: ”VANNFAST KAJAL (SVART)”, ”FANATISK APATISK”, ”DET SEKSUELLE HELVETET OG MEG”, ”100 % ÆRLIGHET”. Ungefär så är det att läsa de här dikterna. Rörelsen går från idyll till misär. Erfarenheterna är tunga att bära. Livet är för djävligt. En typiskt uppväxtskildring. Sådant som har gjorts förr.

Lothe skriver om att vara snygg men känns sig fel. Att leva i rädsla. Barndomens skräck: tänk om jag inte är normal? Det är ett ibland rysligt förlopp som skissas fram, med död och galenskap. Så småningom – det vill säga, alldeles för kvickt – blir diktjaget tonåring, någon som lever ”på luft og hat”, och även om indignationen får rösten att bli sårig och sprucken är depressionen tät och autentisk: ”hva føler jeg? ingenting / savner jeg noe? nei / hva ønsker jeg meg? valium. rødvin. tung søvn.”  

Att vara ung = att vara cynisk. Jo då, nog känns det igen. Cynismen kan bli ett försvar för den som vill slippa bli sviken, att man gör sig osårbar genom att inte förvänta sig någonting. Världen vill dig ändå mest illa. Inte alla? Nä, men många, kanske de flesta. Att ens orka fortsätta då. Det är väl det konstiga, kanske större och svårare att ta in än att det finns människor som väljer att tro på Gud. Lothe ”hoppas” i stället för tror – det är en givande ståndpunkt. Tror jag. Hoppas jag, menar jag.

Att vara ung = att vara misantropisk. Lothe, född 1990, visar tydligt en misantropisk inställning. Är det en fas? Riskerar hon inte att bli en av E.M. Ciorans många epigoner. Hans svartsyn, hur estetiskt hållbar den än är, har något trotsigt infantilt över sig. Äcklet är en återvändsgränd. Men jag tror Lothe är medveten om det. Därav den ombytlighet som ledsagar hennes uttryck.

Att vara ung = att konstant undra vad det är för fel på folk. Dessa godmodiga lallande fån i sin omgivning. Vad är då det märkvärdiga med Lothes uppväxtskildring?

Jeg mister mobiltelefonen
Jeg mister bankkortet
Jeg mister nøklene
Jeg mister lysten til å leve

I den mån det är gripande: du känner igen det, har gått igenom det, har varit där. Att erfara hur djävligt det är att leva. Vad man då gör för att ta sig någorlunda helskinnad ur det: vänder sig till poesin. Lothe visar att poesin kan vara så mycket, så mycket annat än de tidigare giltiga definitionerna. Det görs med en ostyrighet som är rätt truligt charmig.

Världen är falsk. Lothe tar sig rätten att vara slö, slapp och likgiltig. Det går an när man är ung, försöker jag teaterviska till de här latent subversiva dikterna, som är så nonchalanta, och nästan chockerande ibland både till tematik och stilistik. De kan också bjuda på en oväntad dråplighet: ”Da jeg sa jeg var et dyr i senga / mente jeg dovendyr / Beklager misforståelsen”. (Dovendyr betyder sengångare, ha!)  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar