Det är med ett
generöst dubbelnummer tidskriften Kritiker avslutar sin utgivning 2018. I
numret finns ett knippe personligt hållna essäer kring översättning, likväl som
en sektion översatta dikter.
Kan man säga att
man med sina senare nummer går från klarhet till klarhet, utan att det låter
som en besvärande kliché? Man gör det med hjälp av sitt starka fokus på de
betydelsefulla ämnena. Översättning är något vi har lätt att ta för givet. Och
det är en otacksam syssla, som när den väl uppmärksammas nästan undantagslöst
hamnar i skottlinjen för en fadäs.
Alan Asaid skriver
om sin mångspråkighet, något som i sig är imponerande, men att han ändå väljer
att översätta Thomas Venclova från ett av de språk han inte behärskar, litauiskan,
och kallar det då ”liminell översättning”. Det är en vindlande essä, uppbyggd i
olika spalter som infiltrerar textsidan, med varierade typsnitt och varierade
tankar som bryts, inte minst i de inskjutna parenteserna. Det är en ödmjuk
inställning, som också indirekt formulerar en praktik.
Så uppfattar jag
också generellt texterna i essädelen, att de ägnar sig åt att just formulera
olika personliga förhållningssätt till översättandet. Matilda Sørensen skriver
ungefär lika trevande essäistiskt om Joan Didion och Marguerite Duras, hur det
är att närma sig så starka författarröster, så starka språk – med svenskan. Och
likaså norska och danska exempel som ges av översättare som Hege Susanne Bergan,
som översatt bland andra Svetlana Aleksejevitj till norska. Ja, generellt
handlar det om just personliga exempel, med egna resonemang som ändå visar gemensamma
mönster. Att översätta blir i första hand en fråga om noggrann läsning.
Antologidelen
består av dikter av spridda förlagor, översatta till svenska och danska. I
första hand fastnar jag för enastående dikter av iranska Ahmad Shamloo,
suveränt översatta av Khashayar Naderehvandi, samt Johannes Göranssons engelskspråkiga
våldsdikter, översatta av Helena Boberg. Men också en hel del annat, och nog är
det en erfarenhet att läsa Audre Lorde på ett skandinaviskt språk, som här
råkar vara danska, förmedlad av Shadi Angelina Bazhegi, som utlovar ett större
urval på OVO Press nästa år.
Men också – ja,
bara denna diktantologi är ju en anledning att försöka få tag på detta nya nummer
av Kritiker, som torde vara lätt att hitta med sin behagligt gröna schattering
på omslag och inlagor. En av höjdpunkterna är aggressiviteten hos Angolafödda
och danskboende Aaiún Nin. Inte så mycket för en handfull dikter, som är
tämligen konventionella, utan mer för en avslutande prosatext som ursinnigt
markerar exakt hur djävlig tillvaron ter sig för den som inte infriar
vithetsnormen:
”Rør ikke mit hår.
Stop med at spørge mig hvad jeg synes om Lemonade.
[…] Hvorfor spørger I os, hvorfor vi hele tiden er vrede? Her er et bedre
spørgsmål til jer: Føler I jer nogsinde simpelthen taknemmelige for, at det vi
ønsker er lighed og ikke hævn?”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.