att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

23 apr. 2014

Hennes ansikte, Kristin Berget


Den norska poeten Kristin Berget har skrivit en skickligt upplagd diktcykel om jakt på djur eller människa. Den är pricksäker i all sin sparsmakade glans.

Man kan vara svältfödd på mycket. Utan att veta om det. För den som helt plötsligt saknar norsk poesi finns lyckligtvis norskan Kristin Berget översatt av Ida Linde. För fyra år sedan utkom Der ganze weg på svenska, och nu alltså Hennes ansikte, av den här begåvade poeten (född 1975). Då utspelade sig dikterna till stor del i storstadsdjungelns Berlin, medan det nu rör sig om en skog av mer bokstavligt slag.

Ut i skogen beger sig diktjaget, men inte för att gå på tur: rustad med gevär söker hon efter en bortrymd kvinna. Hon heter Nathalie, och hon kan vara diktjagets älskarinna. För alla som är bekanta med Tjechovs gamla formel – hänger det ett gevär på väggen i första akten ska det avfyras innan sista akten är slut – blir det en spännande väntan på det eventuellt avlossade skottet.

Nå, skjuter diktjaget? Sista dikten ger svaret, och utan att avslöja för mycket kan jag bara säga att jag rycker till av hur det är genomfört snarare än att jag tycker mig höra smällen. Berget arbetar med antydningar.

Samtidigt är hennes poesi klar, koncis, och skriven i fullständig koncentration, där så oerhört mycket sägs med så oerhört få ord. Det är precisionen som är det sammanhängande elementet, med osvikligt sikte: ”Kikarsiktet är av bästa sort / visar världen lite högre än den är / Det tar jag i beaktning / när jag skjuter”.

Det är på gränsen till att bli en pedantisk noggrannhet, där Berget riskerar att putsa sin dikt nära perfektionens briljans. Men lyckligtvis kvarstår det gåtfulla intrycket, och de korta dikterna åstadkommer skarpa avtryck.

I dikterna förekommer en slags identitetsförskjutning, där diktjaget mer eller mindre uppgår i skogen, anpassar sig efter sin miljö: ”Märker att jag mimar böner när jag går ut med djuret / Märker att jag råmar i sömnen”. Detta drag fanns även i den förra boken, men är nu mer enhetligt utfört. Det är som att Berget här skriver mer avslappnat, och mer övertygande. Resultatet blir då en mer risktagande dikt, där rysligheterna droppar in i berättelsen, i en skogsmiljö som är lika vacker som den är skrämmande.

Skogen är betydelseladdad mark för poeten, och nog är det svårt att undvika föregångares upptrampade stigar. Dantes mörka skog i Den gudomliga komedin, The Cures kärlekskranka skog i ”A Forest” och Triers frånstötande skog i Antichrist. En annan referens, som Berget tydligt förhåller sig till i sin dikt, är 1900-talsklassikern ”Todesfuge”. Det är svårt att tänka sig något mer träffsäkert än Paul Celans dikt: ”han träffar dig med kulan av bly han träffar exakt med sitt skott”.

Bergets skog är utpräglat arketypisk, saknar fasta konturer. Snarare har hon laddat den med skymningsgrå atmosfär, där hon suggestivt skriver fram en spännande berättelse som kan innehålla bråd död. Jägaren får vara på sin vakt mot den opålitliga omgivningen. Det är en laddad dikt där poeten skjuter skarpt – och träffar.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/4 2013)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar