Tidigare har Lina
Ekdahl fått visst rykte som vasst humoristisk poet, med ett omedelbart och
vardagligt tilltal. Inte mycket av detta återstår i hennes nya diktsamling, den
sjunde sedan debuten på mitten av 90-talet. Tidsbegreppet behandlas
godtyckligt, och Fyrahundrafyrtio år
ska nog inte uppfattas bokstavligt. Här behandlar hon glömskan, ursäkten, men det
är inte helt lätt att bli indragen i det drama som utspelas: ”godnatt herr
fjäril godnatt / jag är ledsen om jag störde er / i er död / jag skall gå in
till mig och låta håret växa”.
Dikterna skildrar
en separation, närmar sig nonsens, ramsor som sällan når till någon
betydelsefull slutpunkt. Att läsa de här dikterna får mig bara att känna
utanförskap, att det handlar om något som jag inte har tillgång till. Vad jag
saknar är täthet och koncentration. Det som tidigare hade kunnat fungera som
tillgänglig och angelägen dikt blir i denna samling bara ineffektiva och
monotona stycken om fisk, om björnbär, om ett bord. I en dikt tar Anna Rydstedt
plats, men mest bara för att Ekdahl ska få anledning att parafrasera med raden
”Lina i världen”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.