Efter Europa, Ivan Krastev, översättning Henrik Gundenäs, Daidalos

Länge tillhörde jag EU-skeptikerna. När Sverige 1994 hade sin folkomröstning var det därför lätt att rösta nej, inte bara för att Carl Bildt hörde till förespråkarna, utan för att jag hade svårt att ta löftena om fredsbevarande på allvar. Jag hade svårt att föreställa mig att medlemsländerna kunde enas och hålla sams under någon längre period. Vad jag såg framför mig var också ett Europa som betonade inre sammanhållning och stängda gränser utåt mot resten av världen.

Åren gick, och mina farhågor såg länge ut att komma på skam. Dock har de senaste åren visat sig innebära så stora påfrestningar för EU att dess framtid ser ut att kunna sättas på spel. Nu säger jag inte det här i glädje över att ”ha haft rätt”, utan mer är det en sorgsen betraktelse över ett projekt som såg dödsdömt ut men ändå verkade klara sig, och jag har också kommit att uppskatta EU allt mer under de här tjugofyra åren.

Ivan Krastev, bulgarisk statsvetare, har skrivit boken Efter Europa, som är en instruktionsskrift i just de här senare årens missnöje och kris, illustrerat genom bland annat Brexit och populismens och nationalismens samlade frammarsch på olika håll i vår närhet.

Enligt honom är det migrationsfrågan som har splittrat Europas sammanhållning. Efter de två världskrigen skulle EU ses som en garant för evig fred. Men var det verkligen fred vi ville ha, till varje tänkbart pris …? Nu har EU stukats allt mer utifrån de senaste årens belastningar. Klyftan mellan de fattiga och de rika ökar, med många som lever i en allt mindre relativ fattigdom, och när man tidigare talade om snuskigt rika finns det snart sagt inga superlativ kvar för att skildra skillnaderna i inkomster och tillgångar.

Vad Krastev gör med sin bok är att ta oron på allvar. Den naiva tilltron på vad EU förmår behöver ifrågasättas. Han utgår från Gramscis ”intellektets pessimism, viljans optimism”, som förstås låter flott – Stig Dagerman, den stackarn, formulerade något liknande med sin deklaration att vara ”pessimist i det korta perspektivet, optimist i det långa”.    

Krastev fångar komplicerade skeenden med kärnfulla liknelser, som när han utnämner flyktingkrisen som Europas elfte september, eller att EU kanske bara varit en dröm vi nu håller på att vakna upp ur. 1989 var tanken efter kommunismens sammanbrott att nu skulle idéer röra sig fritt över gränserna; det blev människor i stället som rörde sig, och de var inte lika välkomna – eller, som Krastev visar, turister var förstås välkomna med sina generösa plånböcker, medan flyktingar med tomma fickor inte var lika gott sedda.

Men klyftorna inom Europa består inte så mycket på individnivå, utan mer på nationell nivå. Populistpartierna har ingen förändring i sikte – med ett annat ord kunde man kräva åtminstone någon form av vision, i stället för löftena att det ska bli som det ”en gång i tiden” var, och ju längre bakåt i tiden man förlägger sitt idealsamhälle, desto svårare blir det att empiriskt bemöta dess tillförlitlighet. Krastevs bot består mindre i att se populismen som något som ska besegras, och i högre grad hanteras.   

Nu, när det har blivit så lätt att misströsta, när vi bevittnar nya generationers allt större cynism och pessimism, då krävs konstruktiva förslag, och så läser jag Krastevs bok, att han trots ett allt strängare facit i hand vägrar att misströsta. Även om det inte skrivs ut av Krastev mer än i antydningar, finns det snart anledning att byta ut den tradiga ramsan ”invandrarna tar våra jobb” med en ny: ”robotarna tar våra jobb.” Förmodligen kommer vi snarare att säga: ”robotarna tog våra jobb.” Vi måste sluta vara så förbannat godtrogna, sluta inbilla oss att teknologin kommer att hysa några betänkligheter när den skarpa gränsen dras mellan maskinernas perfektion och människans skröplighet. Vad som väntar oss är inget annat än ett skoningslöst ”ingen pardon”.

Hur detta påverkar oss har Krastev något att säga om: ”Hur människor kommer att skapa mening i sina liv i ett samhälle där man inte längre arbetar är en inte mindre överhängande fråga än den om hur själva demokratin kan fungera i en värld där sanningen inte längre spelar någon roll.” Det finns också anledning att oroa sig över det faktum att valdeltagandet i europeiska länder de senaste 25 åren sjunkit från 71 % till 41 %.  

Kanske EU i slutändan inte blir något annat än en kort parentes, och kanske enandet av öst och väst inte var av något varaktigt slag. Krastev förnekar inte de faror som gror i unionens periferi, men fokuserar mer på vad som håller på att ske i mitten. Med tre punkter förklarar han pedagogiskt de tre paradoxer som lamslagit oss och tagit oss på sängen under några av de kriser som vi kunnat följa. Han kallar dem den centraleuropeiska, om populismens framgångar, den västeuropeiska, om hur medvetna unga rörliga medborgare inte lyckats omsätta sina idéer i politisk praktik, samt Brysselparadoxen, om den folkliga misstron mot meritokratin som en egoistisk elit.

En av de utopier som intresserar Krastev är internet, som ju inte lyckats alstra några bestående politiska rörelser. Vän av ordning invänder väl, men i enlighet med det som här kallas ”den västeuropeiska paradoxen” blir tesen att kortvarig framgång inte riktigt ger de goda intentionerna politisk bäring över längre tid. Vad vi får är hashtaggar som ersätts av nya hashtaggar – undantaget, som Krastev inte hann få med i sin bok (som utkom på engelska 2017), är förstås #metoo, som nog garanterat sin plats i historieböckerna.

Trots att Krastev bekänner sig till Gramscis viljeoptimism lyckas jag inte efter att ha läst denna intelligenta och klarsynt skrivna bok uppbåda min egen viljas optimism, ens när han säger att det vi har att hoppas på är att det är svårt att dra slutsatser utifrån givna premisser: verkligheten är alldeles för oförutsägbart formabar. Det är förstås en feg utväg att ständigt klamra sig fast vid den infantila reaktionen ”nä, jag är inte pessimist, jag är realist”, som uttalats av varje gymnasieelev sedan, säg 1945. Men jag kan inte heller påstå att jag sover gott när jag får för mig att tänka på framtiden.