att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 feb. 2015

Under en omvänd himmel, Steinar Opstad


Epifani är ett användbart begrepp i litteraturen, om än det har blivit lite söndertjatat på senare år. Det var ändå en snilleblixt – en epifani – när T.S. Eliot såg dess sekulära potential när han överförde dess betydelse från religionen till konsten. De här ögonblicken av välsignad närvaro – kalla den gudabenådad eller bara ett spektakulärt klarläggande – förekommer gärna i viss sorts poesi.

Som hos Steinar Opstad, som på allvar verkar ha hittat fram också till svenska läsare, vilket är ett tämligen okänt öde för en norsk poet. Häromåret utkom samlingsvolymen Den lyckligaste av alla ensamheter, och nu alltså hans senaste diktsamling Under en omvänd himmel, som på norska hette Å, høye dag. Liksom tidigare är det Marie Lundquist som har översatt, svensk poet som själv inte är obekant med epifanin. Hon har en tonträff som ger dikterna en utformning som speglar originalets balansgång mellan introvert eftertanke och småkaxiga utrop. 


Det är lyckan och misären som träder fram i Opstads dikter, utrustade med ett angeläget ärende förklätt i anspråkslös dräkt. Om att vara del i ett släktled, om att höra hemma i ett sammanhang. Plogfårorna som sätts i samlingens första dikter är oförglömliga, och dras liksom in i läsarens medvetande, för att avsätta dessa permanenta spår. Lantbruket, det så kallat enkla eller vardagliga livet, med spår som tecknar en allt mer cirkelliknande rörelse.

Två av dikterna är nyskrivna, däribland en smått formidabel bön, som fått ge den svenska versionen en titel som ligger långt från den norska. Då blir det 42 dikter, ofta påfallande korta, strofiska. Du läser dem i en handvändning, men som sagt, fårorna kommer du inte undan, de finns där i dig efteråt.

I det lilla visas det stora. Det som knappt kan anas. Och det sanna är ofta det enkla: ”Det finns ingen dikt som är god nog för den troende / För den troende finns bara en dikt: tron”. Det låter som något jag har läst hos Göran Tunström (brukade han inte återge anekdoten om sina bilresor med en präst…). Men äsch, jag tar mig an det här med ett nyhetens behag. Sanningen är poetisk.

De korta dikterna ger glimtar av en upplevelse, ögonblick där Opstad vilar i den tillit som skapar världen, och förklarar den. Just denna vila är hans starka sida, hur han nöjer sig med det han har, och inte skapar buller och bång. En dikt från HBTQ-museet Schwules Museum i Berlin blir en lysande bögdikt. Att säga att han skildrar det enkla är förstås bara sant till hälften, för det går inte att välja bort det komplexa, eller den vishet som blir kontemplationens kontenta. Opstad är en filosofisk poet som erbjuder nya sätt att se på tillvaron. Kan man begära mer av poesin? Nej.

STULET LIV

Från skogshöjden ser jag
stadens upplysta byggnader och hus,
det liknar en öppen skattkista

vårdslöst lämnad med locket av
som om någon blivit tagen
på bar gärning och måste fly

medan jag, den misslyckade tjuven,
lycklig smyger runt i skogen
och tyder spillning och djurspår i månskenet”.

Med en surmulen förundran tar sig Opstad an världen. Han visar att humor bygger på kontraster, men också på det oväntade – det vill säga motsatsen till nästan all svensk humor, där skämten utannonseras i förväg. Opstad är rolig, ja, men budskapet bär på allvar. Och även om han ger ett oortodoxt intryck som poet har hans dikter djupa rötter. Han är både otidsenlig och helt rätt i tiden. Rötter nedåt, men samtidigt denna höghet – ”å, höga dag” som den här boken heter och borde heta.

Tidigare när jag har läst har jag jämfört Opstad med bland andra Philip Larkin, Emily Dickinson, John Clare: idel engelskspråkiga poeter som skriver i en slags naiv förundran som bär på anspänning och tankesprång, hisnande perspektiv av mer eller mindre uttalad karaktär. Samtidigt ur ett underifrån-läge, med en kaxighet som får dikterna att vibrera av coolhet, samtidigt som vokabulären tas ned på jorden. Jag har ju ingen aning om vad Opstad gillar, utöver att han i sin essäsamling Himmelretninger nämner idel svenska kolleger (i den här samlingen citeras Ekelöf och Björling). Då blir hans dikter ett lod som sträcker sig långt långt bakåt i tid och rum, och hans dikter snarare just lodräta eller vertikala (som Dickinson) än horisontella (som, tja, Walt Whitman).

There’s a feeling I get, when I look to the west … Men sorry, patrioter, jag tänker inte på Göteborg här, utan snarare Skandinavien. Danmark och Norge har poeter som har hittat epifanins formel. Steinar Opstad är garanterat en av de mest insatta i den konsten.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar