Efter fyra
förbryllande prosaböcker med essäer och noveller har det blivit dags för den
första volymen poesi i Eskatons serie med välgörande nyutgåvor av Mirjam
Tuominen. Det är debutsamlingen Under
jorden sjönk, som jag läser med mer stigande än sjunkande intresse.
Vad det är? Det är
märkvärdig poesi. Fortsatt förbryllande, fortsatt originell. Den utkom 1954 (samma
år som Tranströmer debuterade), men är ännu lika sprakande i sin excentricitet.
Att den fick vara så före sin tid! I efterordet skriver Thomas Kjellgren om hur
Tuominen i sina dikter rör sig från att vara en lyssnande poet – auditiv – till
en seende – visuell.
Tuominen rör sig
med överdrifter och antiteser. Hon försöker nå utplånandet av jagets gränser, i
en mystik som kombinerar andlighet med filosofi. Eller så här: hennes
transcendens är av lika hög grad själslig och andlig art som den är av intellektuell
art, ett sätt att tänka med känslorna. Att nå de inre djupen, inte bara i sig
själv utan de som finns i oss alla. Det sker i tre avsnitt, där det första
kunde kallas strävan mot enhet, och de andra innehåller flera tillägnansdikter
till storheter som Simone Weil, Marcel Proust, Freud och Hamlet.
Hon skriver från en
anspråksfull position. Jag gjorde misstaget en gång som färsk lärare att
föreslå en av hennes noveller när vi skulle ha en gemensam skrivuppgift i en
svenskkurs på skolan. ”Den är alldeles för svår”, sa kollegerna unisont. Men
jag vägrar uppfatta det här som svårt. I dikterna är hennes tilltal inte svårt:
det är vaggviseartat. Extatiskt fjärrskådande – jo, men varför ska det kallas
svårt? Det finns en renhetssträvan i hennes projekt. Man kunde kalla det för
likartade, genrevilsna böcker, oavsett om de benämns prosa eller poesi – att
läsa henne är som att röra sig i ett landskap som ständigt förändras, ständigt
är detsamma.
En strävan också
mot intet, som med eftertryck visades av Anders Olssons belysande läsning av
hennes poesi i den fantastiska Läsningar
av Intet:
ett ingenting i ett
ingenstans
en ingen i ett ingenting
bortom ingenstans långt
till ingenstans.
En annan låt än ingens
ingens vilda skrin[.]
Hon blir
syntesernas poet, som skapar enhet ur förvirring och kaos, men respekterar
integriteten hos de svårlösta frågorna. Det sker med fragmentet som hjälp, och
återigen, även om fragmenten är en omhuldad genre hos de tidiga
1800-talsromantikerna är hon också här före sin tid, som om det går en synlig
kedja från Södergran via Tuominen till Frostenson. Hon utnyttjar upprepningarna
för att hitta sin unika rytm, variationen som nyanserar och ledsagar de hårda
utsagorna.
Så här: innehållet
kan vara nog så oresonligt, men språket ger utrymme för nyanseringarna, för
kompromisserna: ”för evigt för ständigt”, som hon lite lekfullt kan utbrista.
Kombinationen mellan det hårda innehållet och det mjuka språket ger ett
spänningsfält, där tillvaron ter sig hotfull och olycksdiger. Där finns
paradoxerna och de stadiga sanningarna, sanningar så stadiga att de får hela
ens existens att vackla.
Men det finns också
plats för en filosofisk visdom, där Tuominen lodar sina egna djup, och ständigt
påminner om hur djupet är allas djup, hur säreget och originellt det än
presenteras. Så blir hennes poesi en påminnelse om den förundran som finns i
oss alla levande väsen. Att frågorna alltid måste ställas, men måste ställas på
nya sätt, för att bevara sin giltighet. Som när hon skriver om Hamlet: ”var är drömmarnas
ut? / när leder drömmarnas slut?”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.