29 dec. 2018

Nora, eller Brinn Oslo brinn, Johanna Frid, Ellerströms


För den förälskade är svartsjukan the gift that keeps on giving. Om detta grönögda monster har Johanna Frid skrivit en roman, Nora, eller Brinn Oslo brinn. Fast, roman? Det är en autofiktiv essä snarare, men allra mest en uppfriskande rolig och ilsken berättelse om den lätt relaterbara svartsjukan.

Huvudpersonen, svenska Johanna, lever i en okomplicerad relation med danske Emil. Liksom hon är han poet, men porträtteras också som en tråkig typ – ”mannen som stod för hela Danmarks konsumtion av lättöl” – och också en ganska banal klichémaskin, som när han berömmer sina skandinaviska språkkunskaper beskriver hur ”den sublima upplevelsen av hur norskan och svenskan öppnar valv efter valv i själen”. Jo tack, jag vet att det är en Tranströmer-allusion, det blir inte bättre för det.


Som skugga över deras förhållande finns hans ex, Nora. Hon från Oslo, eller ”Arsle”, som Johanna tycker att det borde uttalas. För i förlängningen sträcker sig hatet över hela Norge och allt det norska. Som en sann masochist söker Johanna alla anledningar att vidröra såret, stalkar Noras instagram på jakt efter bilder som ska bekräfta att hon är sötare och mer perfekt än hon själv. Som lök på laxen lider Johanna också av fysisk smärta i livmodern, av endometrios, en sjukdom som tar över allt mer av berättelsen, av berättandet.

Det här är då hela romanens premiss, och det blir förstås statiskt. Men det blir också underhållande, roligt, elakt. Frid använder ilskan som en konstnärlig drivkraft. Hennes bildspråk är dråpligt men också exakt, konstant drastiskt, konstant varierat i sin uppfinningsrikedom, och det fördriver det statiska och monotona. En bok om svartsjuka ska vara så här monoman, vill jag också invända – exakt så här upptagen av konflikten mellan hybris och utplåning, en maktkamp som får självet att bli skådeplatsen för ett slagfält. Hos den med mindervärdeskomplex ges fantasin fritt spelrum, och nog är det så: endast människor utan fantasi kan hantera sin svartsjuka. Här blir självupptagenheten något positivt, åtminstone ur konstnärlig synpunkt.  

På sätt och vis har ju Johanna både rätt och fel när hon ansätter sig själv med sina svarta svartsjuketankar. Det vill säga: rätt i så måtto att Emil är en idiot som inte tydligare tar avstånd från Nora, och fel i så måtto att hon borde fatta att han inte längre bryr sig om henne. Men kom inte och snacka om proportioner, om vad som är rimligt, med den som drabbas av svartsjuka. Och samtidigt är den ju så trovärdig i sin orimlighet, hur det nu går ihop.  

Sällan har jag läst en så rolig svensk roman. Gång på gång måste jag avbryta läsningen småskrattande åt Johannas pigga utfall mot allt som inte faller henne på läppen, som Emils jämnåriga danska vänner: ”efterblivna 21-åringar man ständigt var tvungen att hälsa på, som aldrig förstod vad jag sa, som var gapiga och storväxta och åkte till Berlin över helgen eller åkte skidor i helvetet.” Men den är rolig också när Johanna och Emil går i terapi, och Frid dömer ut den med exakthet: ”Det var mer som att masa sig fram på en trehjuling fast man redan lärt sig cykla.”    

Den blir rolig också för att Frid leker med de förbjudna tankarna, de förborgade begären. Hon visar också att vi trots påpekanden om motsatsen (inbankade av Lena Andersson allt som oftast) är irrationella varelser: klart som fan att Johanna borde fatta att det är gagnlöst att älta Emils ex, och lika klart som fan att hon väljer att göra det – för att, som Hjalmar Söderberg skulle ha sagt, ”man väljer inte”. Om man kan styra över sina impulser vore de, impulserna, inte mycket att ha.

Frid rör sig mellan det sublima och det löjeväckande. En invändning kunde vara att hon möjligen är lite för förtjust i ordet ”sublim”, men det kan väl passera. Hon kombinerar ungdomlig överdriftsvurm med vuxet klokskap, och skildrar sin protagonists väg mot undergången med viss distans, hur mycket hon än lägger in markörer som ska sudda ut skillnader mellan författare och berättare. Hur nu saken än ligger till med sanningshalten (vem bryr sig?) är Frid en ny sorts fullgången författare, och Johanna en ny sorts romanfigur, i sin bitterhet och cynism.  

I fjol debuterade hon tillsammans med Gordana Spasic, med en stark men lite ojämn diktsamling, Familieepos, som delvis var skriven på danska. Även här skriver hon vidare på skandinaviskan, och det är sällan krystat, utan mer som en naturlig följd av ett kulturellt och språkligt utbyte som vitaliserar hennes prosa. På det stora hela taget är svensk samtidslitteratur påver, och det är sällsynt med böcker som är ambitiösa och går hela vägen in i ett utforskande, utan att förlora sig i poänglöst experimenterande. Bland årets svenska romaner har jag svårt att tänka mig någon bättre än den här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.