Egentligen är jag
led vid jämförelser mellan forna tiders författare och vad de kunde tänkas
representera i nutiden, efter att till leda hört talas om rockstjärnorna Byron
och Shelley, punkaren Södergran, för att inte tala om det infantila
”Shakespeare, vår samtida …” Vänta bara tills någon får för sig att säga att
Platon var antikens Lena Andersson.
Och ändå: när jag
läser Catullus är det svårt att inte föreställa sig honom i vår egen tid skriva
raptexter, och givetvis skulle alla hans låtar ges etiketten ”explicit lyrics”
på spotify. För han är lika rå, grov och vulgär som dem, men också elak mot
andra i lika hög grad som han växlar glorifieringen av sig själv med djupt
självtvivel, ungefär som hos emo-rapparna Lil Uzi Vert, Bones och Yung Lean.
Det har inte varit
helt lätt att få tag på svenska tolkningar av Catullus i sin helhet, och det
senaste urvalet av Gunnar Harding och Tore Jansson var bra om än magert. På
norska utkom 1996 Johann Grip och Henning Hagerups ”gjendiktning”, Samlede dikt, och den har återutgetts i
år i reviderad form. Här finns samtliga 116 dikter, och med hjälp av ambitiösa
kommentarer och efterord blir det ett välbehövligt komplement till existerande
svenska översättningar.
I den mån man
tycker Catullus är en värdefull diktare. För att tycka det kan det räcka med,
tja, varför inte någon av hans förtjusande sparvdikter? Om man nu är för pryd
för att uppskatta de rätt många ilskna utfallen mot namngivna fiender, där könsorden
trängs på diktraderna.
För min del är den
mer lågmälda åttonde dikten en av de där som jag gärna återkommer till. I
kommentaren får vi veta att den brittiske 1800-talshistorikern Thomas Babington
Macauley inte klarade av att läsa den utan att falla i gråt. Det är inte svårt
att förstå honom:
Arme Catullus, vær ikke en
tåpe,
og godta som tapt det du
ser er tapt.
Før skinte den strålende
solen for deg,
den tiden du gikk dit din
kjæreste ville,
så høyt vil hun aldri bli
elsket igjen.
[…]
Farvel, kjære pike,
Catullus er kald,
han tvinger deg ikke når
viljen din mangler.
Men selv vil du sørge når
ingen begjærer deg,
du arme, hva gjenstår av
liv for deg da?
Hvem skal nå komme og se
du er skjønn?
Hvem vil du elske, hos
hvem vil du være?
Hvem skal du kysse og bite
i leppene?
Men du, min Catullus, vær
steinhard og fast.
Det är alltigenom
njutbar läsning att läsa Catullus i sin helhet, även för en svensk läsare som
tvingas ta omvägen via norskan. Då ska ändå sägas att Grip och Hagerups tilltal
är bryskt och direkt, och så talspråkligt att det sällan bereder några
svårigheter. Eller så här, att det känns igen som vardagligt rättframt, men
också stramt komponerat. Catullus själv formulerar sin poetik i farten: ”En
ekte poet holder sinnet sitt rent, / men diktene hans følger andre slags
regler; / de vokser i vidd og får krydder og kraft / hvis de er grove og
mangler moral”.
Catullus är delvis
konventionell med sina typiska pendlingar mellan extas och förtvivlan, sina
fräcka cynismer som ändå kan sägas bygga på något så simpelt som erfarenhet.
Hans lärdomar är alltid bittra. Som skola i retorik är det lärorikt att följa
hans hyperboler och antiteser, men också hur skickligt han lotsar läsaren
mellan det bildliga och det bokstavliga, och ibland också suddar ut gränserna
och låter metaforerna röra sig på stadens gator som vanliga underlydande.
I efterordet nämns
några efterföljare som påverkats av Catullus, och skrivit vidare i hans anda,
alltifrån Petrarca, Shakespeare, Lord Byron, och Ezra Pound. Ja, de är bra allihop,
men man återvänder till Catullus för att han utplånar dem med sin oförlikneliga flärdfrihet, och för att ingen av
dem har samma swag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.