World Peace Is None of Your Business, Morrissey

Det kan tyckas dumdristigt att Morrisseys 20 år gamla mästerverk ”Vauxhall and I” gavs ut i en ännu mer välvårdad nyversion bara någon månad innan han ger ut sitt tionde soloalbum. Ingen annan av Morrisseys skivor har en lika underbar produktion, eller lika många starka låtar, och att mätas med den kan bara vara till den nya skivans nackdel.

Trodde jag. När jag nu lyssnar på den 20 år gamla skivan blir stämpeln av mästerverk lite naggad i kanten av en såsig parad ballader mot slutet av skivan. När jag så tar del av ”World Peace Is None of Your Business” är det bara för att upptäcka att han aldrig någonsin har gjort en lika jämn skiva. På samtliga tidigare soloskivor har han för varje sublima låt slängt in en nonchalant bagatell. Tyvärr saknar den här nya skivan bådadera, är jag benägen att säga – det vill säga, lika ont om riktigt dåliga låtar som det är om riktigt bra.

Det som bidrar till dess jämnhet är inte minst att Morrissey äntligen har släppt sina 2000-tals-ambitioner att bli rockstjärna. De enerverande elgitarrerna har bytts ut mot milda akustiska, och ljudbilden innehåller många oväntade instrument, mestadels spansk gitarr och dragspel och återhållsamma blåsinstrument. Framför allt detaljer som lyser upp likt solsken efter det svarta moln som var förra skivan ”Years of Refusal”. Handklappet gör ”Staircase at the University” till en udda sång om en stackars plugghäst som av pappans krav begår självmord, ledsagad av en euforisk melodi som gör den till en värdig pendang till dödsromantiken i ”There Is a Light That Never Goes Out”. Andra inslag är harpa, klockspel, och de flesta av de nyckfulla ljuden åstadkoms av colombianske Gustavo Manzur, som trakterar ”piano, organ, synths, trumpet, accordion, flamenco guitar, didgeridoo, Qchord”. Att Jesse Tobias har skrivit det mesta av musiken kan också bidra till att den låter mindre förutsägbart rockig.

Nu finns det i stället för givna hitlåtar många som är närapå helt underbara, som ”The Bullfighter Dies”, en faksimil av hur The Smiths lät 1986, adderat med trumpetfanfarer. Eller ”Kiss Me a Lot”, där nonsens och allvar pareras i en smått perfekt poplåt. ”Mountjoy”, en säregen protestsång om Dublins ökända fängelse där Brendan Behan satt, och Morrissey önskedrömmer förstås om att hamna där: ”I was sent here by a 3 foot half-wit in a wig”. ”Smiler With Knife” är svårare att bedömda, det känns som att man vill höra Peter Jöback göra den rättvisa först.

Textmässigt har han också vässat sin penna sedan sist, även om jag inte tror att det har så mycket att göra med att självbiografin skulle ha gett honom större självförtroende (bra självförtroende är ändå oftast något av en nackdel i konstnärliga sammanhang). Det finns några plumpa rader: ”Each time you vote, you support the process … You are the soldier, who won't get much older … Sex and love are not the same … The joy brings many things, it cannot bring you joy”. Men man förlåter dessa truismer när han undantagsvis försöker leva i den verkliga världen i stället för sitt eget huvud, utan att bli uttråkad innan han börjar. Speciellt i ”Istanbul”, om fadern som desperat söker sin mördade son på gatorna. Kanske det är Morrisseys första fadersporträtt som inte handlar om en fader som måste mördas. Texten förstärks av att melodin lånar den ominösa atmosfären från ”Jack the Ripper” (det är Boz Boorers största stund som låtskrivare). När Morrissey börjar rappa i ”Neal Cassady Drops Dead” är det ganska dråpligt, tills man fattar att han bara gör det för att visa hur mycket han hatar barn. Det han hatar mer än barn är kvinnor, åtminstone av ”Kick The Bride Down The Aisle” att döma. Ändå blir det min favorit från skivan, med sin ljuva melodi och pendling mellan de misogyna bråddjupen.

Inte lika road är jag av den agitatoriska ”I'm Not a Man”, även om det är lite kul att Morrissey äntligen visar att han läst Edith Södergran, med titelns tydliga anspelning på hennes ”Vierge Moderne”. Musiken är lika stillastående som ”Meat Is Murder”, vilket troligen innebär att han kommer att spela den här alldeles för långa sången lika länge och lika ofta (av alla Smiths-låtar är det köttlåten som han har spelat flest gånger).

Till skivan medföljer sex bonuslåtar, vilket kanske är ett par för många. De något äldre rocklåtarna ”Scandinavia” och ”Art-Hounds” är lite färgade av hur han lät 2009, medan de nya är lite anonyma. Det visar också att han övergett ett par av de låtar han spelade in för tre år sedan, när han var utan skivkontrakt. Av de låtarna kan jag sakna ”Action Is My Middle Name”, som kanske fallit bort för att den påminner för mycket om ”I'm Throwing My Arms Around Paris”.

Jag summerar med att konstatera att det inte finns anledning att hysa någon oro för rasistiska textrader den här gången. Morrissey väljer att hata generellt (”humans are not really very humane”, ”humans hate each others' guts, and show it given a chance”), men kan tänka sig att vara lite extra grinig mot domare, barn och kvinnor. Det handlar inte heller lika mycket om döden som för fem år sedan, även om han i de två sista låtarna sneglar i den riktningen (”rich or poor, we all lose”, ”the older generation have tried, sighed and died, which pushes me to their place in the queue”).

Tack vare att skivan inte innehåller bottennapp kommer den förmodligen att få ett längre liv än den lite överskattade come back-skivan ”You Are the Quarry” från 10 år sedan, som lät så fantastisk då men är svårare att fördra nu. Även den här skivan är något av en come back efter att under de senaste fem åren ha tillbringat mer tid på sjukhus än i skivstudion, efter att med hans egna ord ha testat alla kända sjukdomar som finns. Om det innebär en ingångsskylt till nya paradis är det verkligen på tiden.