Virginia Woolf's Essayism, Randi Saloman

”Precis som den som jagar räv gör det för att bevara rävstammen och golfaren spelar golf för att de öppna markerna skall bevaras från byggherrar, så duger det med en blyertspenna som förevändning när man plötsligt får lust att driva omkring på gatorna”. Så inleder Virginia Woolf sin essä ”Att strosa omkring på gatorna” (översättning Gun R Bengtsson), som handlar om något så efemärt som införskaffandet av en blyertspenna. För sådan är essäns natur, att den kan handla om det som ligger lite vid sidan av det vi uppfattar som viktigt – ett lika känt som muntert exempel är G.K. Chestertons ”On Running After One's Hat”.

I sin bok Virginia Woolf's Essayism visar Randi Saloman att det inte är någon tillfällighet att Woolf jämför sig just med jägaren och golfspelaren: båda ägnar sig åt något där resultatet inte är givet på förhand, och för den delen är golf en av få idrotter där målet är att hålla ställningen så låg som möjligt. Blyertspennan blir för Woolf ett svepskäl, då det ju handlar om en berättares promenad en sen eftermiddag i London, och de människor hon möter, och allt ger nya associationer. Läsaren glömmer mer eller mindre av vilken anledning hon gav sig ut. Samtidigt som det kan erinra om flanörlitteraturen som var på modet vid sekelskiftet är det en text som pekar ut mot något helt nytt, inte minst genom att den gestaltar en kvinna i rollen av flanör. Det blir en text som man måste säga överskrider genrens gränser och närmar sig ett skönlitterärt uttryck. Detta sätt att blanda samman olika genrers inneboende förutsättningar kännetecknar Woolfs prosa generellt, menar Saloman, som också visar att det finns en finess i att det objekt berättaren saknar är just en penna; därmed blir essäns slut också något av en början, då hon återvänder till sin lägenhet med pennan – bytet, för att återknyta till jägarliknelsen – och därmed är rustad att skriva ned sina intryck.

Vi känner Virginia Woolf som romanförfattare i första hand. Det är verkligen på tiden att vi uppmärksammar och uppskattar hennes insatser inom essäns område, och då inte enbart genom att se hur dessa utgör en grund för romanskrivandet, så som tidigare har gjorts i den etablerade Woolf-forskningen. Där har man polariserat Woolf som antingen romanförfattaren eller feministen. Saloman är intresserad av att uppvärdera essäns betydelse för Woolf, men också att se den som en litterär genre som erbjuder författaren unika möjligheter att hantera sitt stoff. Hennes bok illustrerar den tanke hon vill förmedla om essän som något som stryker över ytan, och vågar sig på det romanen måste skygga för – så som att uppmuntra en viss typ av tankspriddhet. Utan att Saloman själv närmar sig den tanken, undrar jag om inte det var något lockande för Woolf: att läsa henne är att hela tiden följa hur tanken växer fram successivt medan hon skriver, och man får lära sig att ge sig till tåls, invänta poängen som hon gärna håller på i det längsta. Det är ett skrivande som inte når ända fram, där man alltid kan påpeka att flera av hans samtida nådde längre med sin beslutsamhet – men i gengäld har Woolf fortsatt vara en aktuell författare, vars tankar fortfarande är användbara i en idédebatt. 

 

Hur kan det vara en styrka för essän, det som så uppenbart är en svaghet i romanen, beroende som den är av fördjupning, nyansering, utveckling, av att nå sitt mål? Enligt Saloman tjänar essän på att vara så flyktig, att den kan tillåta sig att introducera nya inslag utan att de behöver vara motiverade för att driva handlingen framåt. Hon läser också ”Att strosa omkring på gatorna” som en pendang till romanen Mrs Dalloway, som publicerades två år tidigare, utifrån den delvis liknande premissen – att förverkliga ett uppdrag. Vi tar del av Clarissas bestyr kring kvällens fest, något som inleds av att hon ger sig ut för att införskaffa blommor. Där finns förutsättningarna för att läsa romanen med essäns attribut, att se om det går att utvinna något fruktbart i dess handling. Här är Saloman kortfattad, när man önskar att hon hade dröjt lite, även om man anar ett svar på förhand, att vi tack vare senare modernistiska romaner lärt oss att läsa en experimentell roman som Mrs Dalloway, oavsett om vi identifierar essäns friare uttryckssätt i romanens stil och berättarteknik. Det är svårt att inte hålla med här, att steget mellan de två texterna är obefintligt, och att stilen i romanen har hämtat energi från de essäer Woolf parallellt arbetade med, att detta växelbruk var en förutsättning för det befintliga skick romanerna hamnade i.

Under 1800-talet var essän ett frirum för många brittiska romanförfattare, där de kunde experimentera både stilistiskt och tematiskt. Woolf var en produkt av 1800-talet, uppväxt med den dominante fadern Leslie Stephen som en av de centrala figurerna i det intellektuella London. Trots att hennes formella utbildning var bristfällig var hon tack vare familjens bibliotek välläst och minst sagt färdig som författare när hon 33 år gammal debuterade med Vägen ut. Saloman visar med sin bok att redan här, och ännu mer i de romaner som följde, använder sig Woolf av tekniker hon har hämtat från essän, ett arbete som kulminerar i den sena romanen Åren, där den uttalade ambitionen var att skriva en ”essä-roman”. Saloman visar att det essäistiska är utmärkande för dessa tidigare förbisedda romaner, att de är mindre konventionella än man tidigare ansett. Figurerna uppvisar något Saloman kallar för ”essäistisk utvecklingsmöjlighet”, när de väljer bort slutgiltiga lösningar för att vistas i möjligheterna, i det som inte fullbordas. Denna brist på handlingskraft illustreras redan av första romanens protagonist, Rachel Vinrace, som uppvaktad av Terence Hewet avvisar äktenskapet och den säkra utgången för förmånen att bli kvar i det osäkra, det som kan bli något annat.

Det handlar inte endast om att Woolf som enskilt exempel vänder sig till essän för att hitta ett friare uttryckssätt, utan också hur den modernistiska romanen vitaliserades av detta umgänge. Det Woolf förstod var att man i essän kunde gå i dialog med läsaren på ett mer fruktbart sätt än i de traditionella romanerna, och tillåta sig ett mer tvivlande tonfall. I en roman – som den såg ut när Woolf var verksam – behöver författaren etablera en sannolikhet avseende handling och ämnesval, något som essäisten kan förhålla sig mer avslappnat till. För mycket realism var knappast Woolf eget ideal, något som ger sig till känna när man läser hennes två böcker i serien The Common Reader. De två mest erkända böckerna av Woolf, Mrs Dalloway och Mot fyren, möttes under hennes livstid nästan undantagslöst av negativ eller oförstående kritik och inte nådde någon större läsekrets, medan den i våra dagar mindre framstående Åren var den som sålde bäst under hennes livstid.

I Salomans läsning blir Woolfs kända debattböcker Ett eget rum och Tre guineas mindre polemiska, där insatsen handlar om att söka efter något annat än direkta lösningar. Främst Ett eget rum tappar i hennes läsning sin stämpel av enträget argumenterande text, genom att föreslå åhörarna hopp, där essäformen ger Woolf möjligheten att summera en erfarenhet och rikta in sig mot alternativa lösningar. Kritiken mot denna Woolfs mest kända icke-fiktiva verk har berört att dess argumentation är på samma gång för ihärdig och för vag, att dess indignation är för återhållsam eller gör sig skyldig till dagdrömmeri. Saloman gör oss uppmärksamma på hur Woolf inte skrämdes av utmaningar. Hon var en modig författare som sporrades av faran, något som torde fungera inspirerande för den som är beredd att utsätta sig för den upplevelsen. Om det finns en klyfta finns dessutom större utrymme för utveckling, och större anledning att ge sig på det arbete det innebär. Här finns möjligheten att läsa dessa böcker mindre som didaktiska verk och mer som konstnärliga verk, något som bara låter sig göras om vi börjar se essän som en lika viktig genre som skönlitteraturen. Att Woolf ger läsaren utrymme för egna slutsatser borgar för att de instabila inslagen ses som något självklart i en text som förblir kringflackande på ett positivt sätt. Saloman hävdar att texter som saknar färdiga slut kan ha sin upprinnelse i antingen en skribent som tagit sig vatten över huvudet, eller så saknar ämnet ett möjligt slut, vilket bara är en variant på att ge sig in i ett ämne man inte behärskar. Ett tredje alternativ, som utformas av Woolf, är att placera sig själv i centrum för en pågående diskussion, där svaret inte kan nås omedelbart. Hon förlitar sig på framtiden, och däri kan den känsla av hopp ligga som genomströmmar den som läser dessa böcker av Woolf. 

 

Lärdomen från Salomans studie blir då att hon ser Woolf som föredömet som presenterar ett exempel att följa för läsaren. Inte i första hand genom att vara agitatorisk, även om man då kunde invända att det blir ett ineffektivt resonemang. Den kritiken avvärjs genom att hävda att äventyret ligger i att överbrygga avstånd, vilket var det Woolf konsekvent ägnade sig åt. Det kräver en läsare som gör en större insats, och måste vara beredd att lägga ned mer engagemang i texten. Att då som Saloman betona att Woolf tar större risker som författare låter paradoxalt: hur kan den som avstår från att ta ställning ses som risktagare? Jo, genom att söka sig mot ämnen som inte lagt sig till rätta, vare sig för författaren eller för läsaren. Att tråla efter välgrundade argument blir då lönlöst, då Woolf vägrar tjänstgöra utifrån retorikens mönster. Det här har starkt bidragit till min tidigare uppfattning av Woolf som irriterande vankelmodig, medan nu tack vare Saloman min läsning kan förlösas, med en Woolf som aldrig underskattar läsaren, utan ger henne ett förtroende och större utrymme för att resonera i maskopi med författaren. Då fungerar den här boken som en lärobok, som gör mig mer mottaglig för essägenren och mer rustad för att fortsätta tillämpa den läsarten.

I boken finns också konstruktiva läsningar av utvalda stycken ur The Common Reader för att demonstrera hur de också kan läsas som läroböcker i hur man läser, som en korsning mellan den lärde kritiske och den ytlige entusiastiske läsaren. Med sin förbehållslösa inställning blir hon en förebild som läsare. Woolf strävade efter ett möte mellan författaren och läsaren, i sina egna läsningar av olika författarskap, ett tillvägagångssätt som främjar samarbete, genom att skapa förutsättningar som uppmuntrar att man blir varandras vapendragare. Att läsa med inlevelse, med fantasin som vägledning, pekar då fram mot författaren som den som skickar iväg läsaren på äventyr i de egna tankarna. Konsekvent önskar Woolf en läsare som tänker själv, genom att ge henne något som motstår förklaring, med Salomans ord: ”It will not do the reader's thinking for her, but rather will force her into the position of thinking for herself, and coming to her own conclusions.” Kanske det är så enkelt att Woolf genom att vara en så lyhörd läsare tillåts bli så motiverad som prosaförfattare, och att vi kan lära oss att sluta vara så fixerade vid genrebeteckningar. Då öppnar hon upp för nya insikter, och vi kan uppleva hur befriande det är att läsa både romanerna och essäerna med nya ögon.