The Albertine Workout, Anne Carson

Vad behövs mest när sommaren blir så här odrägligt varm som den är just nu? AC, förstås. Jag läser författaren med de initialerna, Anne Carson, hennes senaste bok, The Albertine Workout. Den är utgiven som nummer tretton i New Directions Poetry Pamphlet, en serie som till viss del liknar ellerströms lilla serie, då det även här finns några äldre titlar som samsas med det helt nyskrivna, i små häften som dessutom har tryckts som pamfletter.

Och nog har Carson den effekten att kyla ned, med sitt egendomliga sätt att skriva. Att beskriva vad det är för bok: ja, som vanligt något helt annat. Det är dikt, det är essä, litteraturkritik, fragment … kanske en föreläsning, men inte av det magistrala slaget, utan mer lekfullt nyfiken. Om Marcel Proust, om På spaning efter den tid som flytt, men i första hand kring karaktären Albertine, hon som i den femte delen hålls fången av berättaren M[arcel]. I femtionio hårt hållna korta stycken berättar Carson om denna stackars kvinna, ledsagad av en appendixdel med utvikningar som belyser, men också svamlar lite, tills hon kommer på sig själv och stramar upp texten. Det är fantastiskt gjort: lika mycket nonchalant som stringent.

Enligt en expert på Proust är just den femte delen den man kan hoppa över, om man lider av tidsbrist. En befängd åsikt – det är ju höjdpunkten i hela serien, den mest spännande boken och den som ger oss den mest nyanserade bilden av berättarens personlighet. De flesta har nog läst första delen enbart, men det är otillräckligt, och det är en bok som inte säger mycket om intensiteten och laddningen i exempelvis del fyra och fem. Ska man hoppa över någon är det väl del sju i så fall.

”Den fångna”, som hon kallas i den svenska översättningen av Gunnel Vallquist, Albertine – hon lockar till en allegorisk läsning. Det gör hon antingen man väljer den gängse uppfattningen att Proust baserade henne på sin privatchaufför, vars förnamn också börjar på A[lfred], eller om man väljer att se A[lbertine] som ett anagram för kvinnan (det som enligt feminismen inte existerar, men vi spar den diskussionen). Den kvinna som i början av 1900-talet var oförlöst – en fånge. Var Proust intresserad av att skildra denna fångenskap?

För Albertine har ju fångats av berättaren – bokstavligen, då han låser in henne och bevakar henne. Behandlar henne som ett husdjur, säger Carson. Mest älskar han henne då hon sover. Han är också helt besatt av att hon ska vara lesbisk, och ägnar sig åt avancerad svartsjuka för att utreda det han kallar för sanningen om hennes begärs dunkla mål. Hans sökande kan jämföras med berättaren i Strindbergs En dåres försvarstal, han som också var besatt i att bevisa att hustrun var tribad. Prousts berättare är svartsjuk på Albertines väninnor, som tillåts vara så öppna med att de gillar någon av samma kön. Själv smyger han, mestadels också för sig själv.

Carson hittar onekligen intressanta likheter, bland annat till relationen mellan Hamlet och Ophelia, inte minst i den blomstermetaforik som både Shakespeare och Proust nyttjar, som hon ger läskiga konnotationer: ”starting from the sexual life of plants, which Proust and Shakespeare equally enjoy using as a language of female desire. Albertine, like Ophelia, embodies for her lover blooming girlhood, but also castration, casualty, threat and pure obstacle.”

Man kan fråga sig hur extrem berättarens behandling av Albertine är. Mest liknar det en typisk maktdemonstration. Han vill ha henne sovande: ja, men så fungerar ju makten alltid, att den är beroende av en mottagare som är passiv, som görs för utmattad för att orka göra motstånd. Det kan göras lika väl med tvång, med inlåsning, som med jobbskatteavdrag. Eller genom att försvåra organiserat arbete.

Det som blir Albertines strategi, enligt Carson, är bluffen: att därmed skapa ett övertag gentemot den fysiskt starkare antagonisten. Det är som vanligt uppfriskande – ja, avkylande – att läsa Anne Carson, och inte minst när hon i ett appendix fördjupar och problematiserar sina ståndpunkter. Där blir Roland Barthes en pre-Sokratisk tänkare (senfödd, visserligen). Där nyanseras berättarens förtjusning i rörelsen hos människor, även den fångna Albertine – det han fantiserar om är fortfarande hennes aktiva handlingar. Carson nämner det inte, men nog är det så att han låser in henne enbart för att ge henne chansen att sticka? Att det är först som rymmerska (som frånvaro) han älskar henne på riktigt.

Associationerna rör sig snabbt också i Carsons essäliknande text, med en kvick anspelning på Hitchcocks film Vertigo. Långsökt, hinner du invända, men vänta nu, det ligger mer i påståendet än ytan återger, och det är ofta så, att det långsökta är det sannaste sättet att närma sig en text. Genom en mestadels vemodig text lyser Carson upp en aspekt av Prousts stora roman. Den är en ocean, och att som här lyfta upp en liten skopa av den kan te sig futtigt, men det är då en viktig futtighet, och oj vad den känns avsvalnande att läsa i skuggan, en sådan här varm julidag. 

(Du kan läsa hela dikten på London Review of Books, publicerad 5/6 2014.)