Men Explain Things to Me, Rebecca Solnit

”Inte alla män!” vill jag utropa när jag läser den inledande essän som gett titeln till Rebecca Solnits nya bok, Men Explain Things to Me. Texten publicerades ursprungligen på nätsidan TomDispatch 2008 och fick stort genomslag. Där återger Solnit en fest där hon berättade om sin bok, men han knappt börja förrän hon avbröts av en man som ville upplysa henne om en oerhört intressant bok i samma ämne. Hennes kompis försökte inflika att det var Solnits bok han talade om, men han fattade det inte, i sin iver att vara en man som förklarar saker (för kvinnor). I förlängningen ledde det till att engelskan fick ett nytt ord, ”mansplaining”, vilket nästan enbart var Solnits förtjänst.

Det skulle vara lätt då att påpeka att det är en generationsfråga – för nog har jag själv tagit del av liknande komiska händelser, otaliga gånger. Fast problemet är att det är könsbetingat, och dessa yngre män som kanske inte utövar denna syssla nu blir en gång äldre män. Att kvinnan tige i församlingen är inte bara ett gammalt talesätt, utan en aktuell kamp om talutrymmet, som alltid uppfattas som oproportionerligt större för kvinnor än för män. Jag tänker också på föreläsningar som efter 45 minuter brukar innehålla en frågestund, men i stället för att ställa en fråga finns det alltid en man som tar mikrofonen och berättar hur insatt han är i samma ämne.

Inget är oskyldigt, visar Solnit, och låter den relativt oskyldiga anekdoten leda henne in på resonemang kring våldtäkt och mord, konsekvenserna av att kvinnans tal inte anses vara pålitligt. Det är ett bra exempel på hur Solnit tänker – i kedjor, där hon lägger mönster efterhand, och låter det ena leda till det andra. Inte så märkvärdigt, men grejen är hur övertygande det görs, i vilken grad du själv uppfattar det som givande och trovärdigt.

Hon skriver bland annat om nättrollen, hur en kvinna knappt kan yttra sig offentligt förrän en våg av hat reser sig. Det är klart att det är ynkliga män som hatar anonymt: till skillnad från Jonas Thente tror jag inte det är så klassrelaterat heller, utan mer en fråga om att vara rädd för att bli av med sina fördelar, inget som brukar vara förknippat med en genuin arbetarrörelse. Solnit citerar kolumnisten Laurie Penny: ”An opinion, it seeems, is the short skirt of the Internet. Having one and flaunting it is somhow asking an amorphous mass of almost-entirely male keybord-bashers to tell you how they'd like to rape, kill, and urinate on you.” Man skulle tro att Solnit genom att skriva en bok med denna övertydliga titel blivit immun mot mansplaining, men i en intervju i Guardian förra månaden svarade hon så här på den frågan: ”Do they ever! Social media are to mensplainers what dogs are to fleas, and this recent feminist conversation has brought them out in droves.”

I boken finns sju korta essäer, där hon visar osviklig konsekvens i sitt tänkande, och en förmåga att åskådliggöra sitt ämne. Inte så förvånande – en av senare års större läsupplevlser för mig var översättningen av hennes essä Gå vilse. En fälthandbok som utkom på Daidalos 2012. Det är som att det är något skimrande över det hon skriver, något som lyser. Inte för att hon kommer med färdiga lösningar på problem, utan för att hon tänker annorlunda, hittar nya angreppssätt, och det är så mycket mer uppfriskande. Svaren i all ära – de tenderar att mista sin relevans med tiden. Eftersom världen förändras, bland annat, och det som är ett svar blir ett skämt femton år senare.

Solnit tänker skarpt, och det är också med skärpa hon uttrycker sig, med en direkthet som jag ibland saknar när jag läser någorlunda motsvarande svenska intellektuella. En tänkbar förklaring finns i hennes resonemang kring gåendet, att det är där tänkandet utförs bäst, när kroppen är i rörelse. Jag kan delvis hålla med – men det handlar också om att göra sig omedveten om sin kropp, något av det svåraste som finns, att gå naturligt, utan att tänka. Men det är också en fråga om inlevelse, om att skriva med känslor, även om jag är införstådd med att det är en kontroversiell tanke. Låt mig bara säga så här: Solnit är engagerad, och då klarar hon av att tänka balanserat och ändå skriva ut känslorna, utan att de tar över.

Att se mönster, som att DSK-affären 2011 ingick i ett större systematiskt övergrepp från IMF mot länder i Afrika, bland annat Guinea, samma land som Nafissatou Diallo kom ifrån. Eller hur vi förhåller oss till samkönade äktenskap, att det är ett resultat av feministiskt arbete att bryta hierarkier och göra det heterosexuella äktenskapet till ett förhållande mellan jämlikar.

När Solnit skriver om Virginia Woolfs mörker argumenterar hon för konsten som en negativ kraft, där det destruktiva leder till det konstruktiva, efter en modell hos Keats, som talade om ”Negative Capability, that is, when a man is capable of being in uncertainties, mysteries, doubts, without any irritable reaching after fact and reason.” Det krävs mod för att hamna där, ett mod Solnit har, och även Woolf, som får bli Solnits vägvisare i/genom mörkret, det nödvändiga mörker som behövs för att tanken ska tillåtas ströva. Woolf blir hennes revolutionära ”escape artist”, hon som med bland annat Orlando gestaltar frihetens yttersta ideal, hen som gör det otillåtna, en människa bortom.

Det som bara kan leda till hopp, eftersom vi ändå inte vet hur det kommer att gå, och då får vi nöja oss med mörkret, ovissheten. Vad kommer härnäst? Mörker. Solnit prisar Woolfs essäer, och jag är böjd att hålla med, att de är något av det mest spännande man kan läsa. I denna essä om Woolf visar också Solnit hur bra kritik ska se ut, att den inte handlar om att nagla fast saker: ”The worst criticism seeks to have the last word and leave the rest of us in silence; the best opens up an exchange that need never end.” Hon kommer trots denna föresats inte undan ett och annat agitatoriskt drag, och då är pekpinnen inte långt borta.

Hoppet, det som återstår i Pandoras ask (mer burk än låda, etymologiskt), och det som återstår för människor av båda könen, oavsett om man som Edith Södergran proklamerar ”Jag är ingen kvinna” eller som Morrissey ”I'm not a man” på sin kommande skiva – varje gång jag hör den låten blir en kvinna våldtagen i USA. Det vill säga, blir en våldtäkt anmäld. Mer troligt är att en kvinna våldtas redan under låtens minimalistiska en minut långa intro.

I boken finns också några fotorealistiska målningar av Ana Teresa Fernandez, tyvärr dåligt återgivna i min billiga pocketupplaga. Hennes målningar är hyperrealistiska, och illustrerar på något sätt Solnits teser om kvinnan som både närvarande och utplånad. Solnit påminner också om att vi ofta tar saker för givna, såsom vad som har inspirerat den och den författaren, den och den konstnären, och slänger oss med bekanta namn. I verkligheten är konstnärer ofta påverkade av helt andra saker – billigt skräp, reklam, kitsch, popmusik, dängor, b-filmer. Jag kan inte låta bli att tänka på Rimbauds kaxiga deklamation ur En tid i helvetet: ”Jag älskade idiotiska tavlor, målade dörrstycken, dekorationer, cirkuskulisser, skyltar, färgstarka skillingtryck; gammaldags litteratur, munklatin, felstavade pornografiska böcker, romaner från mormors tid, fesagor, små barnböcker, gamla operor, enfaldiga refränger, barnsliga rytmer.”

När jag ibland läser det vi för enkelhetens skull kan kalla feministiska böcker kan jag tänka: ”det här borde män läsa”, men jag tänker inte i första hand så när jag läser den här boken av Rebecca Solnit. Nä, jag tycker kvinnor ska läsa hennes bok – läsa och få sitt självförtroende stärkt. För det är så lätt för framgångsrika skribenter att tala om hur viktigt det är att ta plats, att stå ut, när man redan haft sin framgång, när man som Solnit har gett ut femton böcker och har lyssnaren runt sitt lillfinger. Vem lyssnar på Inga, 58, när hon tar ton?

Vi borde – för man tar med sig sina erfarenheter, och det är klart att jag skulle ha haft helt andra erfarenheter om jag hade fötts till kvinna. Och vi tjänar på att vara så omfångsrika som möjligt när vi tar till oss världen – vi tjänar på det, och vi förtjänar det. Även om det blir lite ironiskt för en man att läsa en bok med denna titel, att det då handlar om ”A Woman Explains Things to Me(n)”. Sista avsnittet har underrubriken ”What do men want?”, och det är verkligen en berättigad fråga. Att vi tjänar på ett mer feministiskt samhälle är uppenbart, då det skulle erbjuda en vidare mansroll också. Senast i dag påmindes jag om att vi fortfarande lever i 50-talet, när DN hade en artikel om konstnären João Onofre, i vars lilla svarta låda death metal-bandet Unfathomable Ruination går in och spelar tills luften tar slut. För att bevisa vad? Att de är riktiga män, så klart: ”Finns det något manligare än att tappa allt syre?” citeras en av besökarna.