Marguerite Duras hänförelse

I första ledaren i första numret av den norska tidskriften Bokvennen, från 1989, skriver dåvarande redaktören Jan M. Claussen: ”Det er ikke et høylitterært tidsskrift du holder i hånden. Det skal i beste forstand være et folkelig blad for alle som er glade i bøker.” Nu kan det låta troskyldigt och nästan populistiskt, men det är desto mer ett framgångsrecept. I nya numret (2.2014) talar nuvarande redaktören Gabriel Michael Vosgraff Moro om ”bladets egenart og formidlingstradisjon mellom høyt og lavt, det kjente og ukjente”.

Givetvis – det lättaste av allt! Anledningen till mitt monumentala ointresse för det som kunde vara en svensk motsvarighet, Vi läser (eller för den delen tv-programmet babel), är att där styr helt andra bevekelsegrunder: aktualitetsfaktorn. Där hittar du de författare som är aktuella för stunden, med sina aktuella böcker. Du kan nog hitta samma författare i de olika publikationerna, men skillnaden är hur de blir behandlade – i den norska tidskriften inte som marknadsförare som ska tala sig varma för sin produkt, eller vara villiga att tala om sitt privatliv, som man gärna låter intervjuade författare i svenska bokmagasin göra.

Aktualitet – ja, Marguerite Duras föddes för 100 år sedan, och Bokvennen tycker det är värt att ägna 30 sidor åt detta. De har en enkät med nio nordiska författare, däribland Sara Stridsberg, som påpekar att ”Duras skrivande rör sig i cirklar”. Ingen originell tanke, kanske, eftersom jag själv skrev ”Duras skriver i cirklar” när jag recenserade En fördämning mot Stilla havet för två år sedan. Men det är glädjande med så många olika texter om Duras, där Josefine Klougart i sin första regelbundna text (en syssla som tidigare Stridsberg innehaft) öppenhjärtigt berättar hur mycket hennes egna böcker är påverkade av Duras. Klougart skriver i en böljande rörelse från det privata till det analytiska, och visar hur beroende Duras är av både cynism och sentimentalitet: ”Køligt registrerende og varmt indlevet.” Silje AA Fagerlunds skriver också vackert och inspirerande om det hon kallar för den uppbyggliga ödeläggelsen i Détruire, dit-elle (”Förstör, sa hon”), fortfarande inte översatt till svenska.

Om man ängslas över vad som kan uppfattas som ”smalt” eller ”exklusivt” blir ju allt förpassat till finlitteraturens piedestal där man inte törs peta i de upphöjda författarskapen. Större anledning finns att verkligen utsätta dem för granskning. Det här numret bara råkar få med två av mina favoriter, och de är säkert smala och exklusiva om man nöjer sig med att slaviskt följa den samtida bokutgivningen. Det är två texter av Fernando Pessoa – ok, Orons bok kommer i norsk nyutgåva – samt en initierad introduktion till Ann Radcliffe, som kallas för gotisk trollkvinna.

Men det spännande är också att följa hur ett författarskap tas emot i olika länder, att det ur norsk synvinkel blir ett annat perspektiv, att andra saker betonas. Jag har läst om Duras i svenska tidskrifter, men aldrig har det handlat så här mycket om stilen – hur hon skriver. Eller för att ta ett annat exempel: när Bret Easton Ellis under hela 90-talet i svenska tidskrifter var ett varnande exempel på moraliskt förkastlig skräckellitteratur fick jag vända mig till norska tidskrifter – däribland Bokvennen – för att läsa analytiska texter som tog hans författarskap på allvar.