Destroy, She Said, Marguerite Duras

I senaste numret av Bokvennen har Silje AA. Fagerlund skrivit oerhört entusiastiskt om Marguerite Duras och hennes roman Détruire, dit-elle. Hon tillämpar Batailles idé om det farliga begäret, och visar hur nära Duras roman står denna farlighet: ”Farlig fordi det faktisk er i stand til å rive ned alt; muligheten for å rykkes fullstendig ut av den stabile verden er alltid til stede.” Eftersom jag är för lat för att lära mig franska – har varit för lat, kommer att vara för lat – och eftersom den inte heller finns utgiven på svenska, måste jag läsa den på engelska.

Destroy, She Said heter den då, översatt av Barbara Bray redan 1970, året efter den utkom i original. Det är lite besvärligt att förklara vad som är lockelsen med Duras: vad som fick mig att börja läsa hennes böcker, och sedan ha fortsatt läsa som om det vore ett fysiskt behov, att jag varje sommar läser Duras.

Inte alla svenska översättningar har lyckats överföra det våldsamma i hennes språk, så mycket fattar jag. Här blir översättningen just så karg och med en så koncis syntax att det torde ligga nära den speciella sorts franska hon skrev. Denna dragning till det våldsamma, som mer ligger i tekniken än i tematiken, där den är mer outtalad, som ett hot.

Dag efter dag tillbringar Elisabeth på en solstol på ett slags hotell, intill en tennisbana, som är förbjuden att användas under siestan. Hon betraktas. Av Stein, av Max Thor, och senare hans hustru Alissa. Själv är Elisabeth ensam, får besök av sin man och dotter, men man fattar att hon kurerar sig på hotellet efter en traumatisk händelse. Hon har en förbindelse med en av sina läkare, hon känner många läkare, en förlossning, ett dödfött barn – ja, man tror att det är så, men mycket av det man tror omkullkastas i den här berättelsen som inte är tillräckligt lång för att vara en roman (cirka 80 sidor).

Stein är aspirerande författare – ställföreträdande författare, kunde man säga. Alla slutsatser revideras – inte minst efter läsningen av den intervju som bifogas (den är cirka hälften så lång som romanen), där Duras samtalar med filmregissören Jacques Rivette och Jean Narboni från Cahiers du Cinema. Duras regisserade filmen Détruire, dit-elle, som ytterligare fördjupar och krånglar till de saker man tror stämmer när man läst romanen.

Figurerna går in i varandra – speciellt Alissa och Elisabeth (namnlikheten är antagligen ingen tillfällighet). Alissa är ung, sägs vara arton, en gammal elev till universitetsläraren Max, och hon sägs också vara galen. De fyra rör sig och beter sig som karaktärer i ett drama, på en scen. Elisabeth kallas också för romanfigur. Kanske det är därför Duras gör så mycket av tennisbanan – tennis har sina regler, sina ritualer, precis som teatern, och likaså ett kortspel mot slutet. Som kontrast till de hårt styrda världarna ligger skogen intill, som representant för det irrationella, det djupa, det lockande, det farliga, en rädslans zon – dit vågar inte Elisabeth bege sig.

Elisabeth är sömnlös, hon läser en bok, men det är samma bok varje dag. Utan att Duras någonsin antyder det får man ändå en känsla av att boken hon läser kunde vara boken vi läser, alltså Détruire, dit-elle. Duras skriver antirealism, och man kan ju säga att hon försöker utrota berättandet – men så klart inte så som Alain Robbe-Grillet och den nya romanen höll på med strax innan.

Man smygtittar, allra mest Stein, författaren. Att betrakta är att bevaka. Han smygtittar på Elisabeth – tittar åt oss, vi som läser. Han lockas av Alissa, också en av de galna kvinnorna. Hon låter honom titta när hon har sex med Max. Det är hennes replik som gett titeln, när hon träffar sin man Max, och det går att läsa som en sexuell invit: ”'Förstör', sa hon”.

Som läsare tar du del av förloppet på distans. Stein blir representant för förnuftet, det/den som lindrar lidandet. Eller ger han det resonans? Är det så att reson bara leder till resonans, får det svåra att ljuda starkare? Då är det lönlöst att öppna upp sig, som Alissa gör i romanen, då det bara gör ont värre. Alissa blir inte hjälpt av att, som det på twitterspråk heter, ”tala om det”. Man måste inte alltid tala om det!

Alissas vanföreställningar kan inte ges någon konstruktiv riktning, inte ens omgiven av vetenskapsmännen Stein och Max. Elisabeth läser – det vill säga, låtsas läsa, för att spela vanlig, gör det som förväntas av henne. Men beteendet blir ju ännu mer utpekande och iögonfallande som avvikande, när hon avstår från att läsa. Hon låtsas vara en som läser, bland det värsta man kan vara. ”Jag blir galen”, säger hon med sin mildaste röst. Också ett motsägelsefullt uttryck: den som blir galen på riktigt kan förstås inte ge ord till det, för att bli galen är att gå in i det språklösa. Lita aldrig på någon som säger att hen är galen.

I denna udda roman av Duras är språket ett nederlagstecken. Att tala om smärtan kan inte åstadkomma något. Varje mening bärs av ett motstånd, som om det tog emot att säga det som sägs. Genom att så att säga skriva in sig själv som kameran, den neutrala berättarrösten, blir det en opersonlig berättelse, också tack vare att de fyra karaktärerna är så utbytbara. Jag kan inte låta bli att tänka på Magnus Dahlströms Järnbörd, att det beteende som skildras här pekar fram mot hans pjäs. Även här är det skräckartat – något som också tas upp i intervjun, som mestadels behandlar filmatiseringen.

I filmen förekommer repliken: ”It is the void she is looking at.” Dock översätts det på textremsan – ja, min översättning är också här på engelska, då det inte går att få tag på filmen med svensk text: ”She is looking at the void.” Det är en helt annan betydelse. I romanen är det Stein som säger: ”She looks at the void […] That's the only thing she looks at. But she does it well.”

Vad är ”the void”? Tomrummet/avgrunden? Duras lokaliserar det i intervjun hos de ungas brist på kultur och bildning (hon använder sin egen son som anekdotisk bevisföring), att de lever i tomrummet, i en vägran att ägna sig åt läsning. Det tomma: lockelsen i att gå in i en icke-tillvaro. Duras kände till den lockelsen, och det är ett starkt tema i hennes roman, en vilja att slippa vara människa, slippa vara civiliserad. Kanske därför det primitiva har en så utpräglad närvaro i hennes texter generellt. Tomrummet blir också mellanrummet mellan hopp och förtvivlan.

I sitt sommarprogram (18/7) talade Martina Montelius om hur man ska läsa det hon kallade för klassiker, om man känner sig lite skraj för att våga närma sig dem: som att man förväntar sig ett samtal med en potentiell vän som talar till dig. Men jag är så trött på den populismen, att man ska gulla med böcker och författare. Jag vill inte bli vän med Marguerite Duras, och inbillar mig inte att hon ”talar till mig”, att hon skulle ha något utbyte av att befinna sig i en dialog med mig. Faktiskt, alla författare som jag gillar på riktigt – Duras, Clarice Lispector, Virginia Woolf, Rut Hillarp, de uppfattar jag som skvatt galna (alltså inte charmigt vrickade som Montelius själv), och opålitliga och farliga och förgörande. Detta ”Förstör, sa hon” kan gälla för alla dessa, och jag minns hur omskakad och livrädd jag blev när Birgitta Trotzig råkade gå förbi mig i en kö på bokmässan 2000, hur hennes grånade hår svepte längs min kind och att mitt hjärta stod stilla.