60-talet var inte
bara hippies och Flower Power, utan en period som alstrade genuint
paranoid konst av yppersta kvalitet. Som John Fowles kusliga roman
Samlaren, eller Michelangelo Antonionis lika kusliga film
Blow-Up. Dystopiska verk som hanterade tidsandans skräck för
allt det människan höll på med. Det var också på 60-talet
Amerikas försvarsminister Robert McNamara myntade akronymen ”MAD”
(Mutually Assured Destruction) för att beskriva terrorbalansen
mellan främst USA och Sovjetunionen.
Den österrikiska
författaren Marlen Haushofer är känd endast för romanen Väggen
som hon skrev under denna ängsliga tid, 1968. Eller ”känd”: när
hon dog två år senare var hon föga uppmärksammad, men
återutgivningen av hennes böcker några årtionden senare
säkerställde åtminstone den här romanens status av obligatorisk
läsning för oss som gärna umgås med apokalypsen. Per Erik Wahlund
översatte den till svenska 1989, och den utkom även i serien En bok
för alla för tio år sedan.
I Daniel Hjorths
förord citeras Haushofers kategoriska replik: ”Jag anser att i
vidare bemärkelse allt vad en författare skriver är
självbiografiskt.” Klart att det är så: det finns alltid en
bevekelsegrund bakom, en erfarenhet, och Haushofer skriver klart om
en jobbig erfarenhet. När kvinnan i berättelsen får tandvärk kan
man tänka på att författaren själv var gift med en tandläkare.
Till en alpby
anländer en kvinna med ett sällskap. På morgonen är sällskapet
borta, och när hon ger sig iväg för att leta efter dem går hon
rätt in i en vägg. En osynlig mur som har stängt in henne. En lika
enkel som genial premiss för en fiktiv berättelse. Utanför väggen
ser hon döda människor. Hon har ett gott förråd, eftersom ägaren
av stugan förutspådde kärnvapenkrig.
Instängd
tillsammans med henne är hunden Lo och kon Bella, och så småningom
en katt. Fåglar, rådjur, mård, ugglor, räv, ödlor. En märklig
detalj är att hon i början nämner två ”nästan vuxna”
döttrar, men dessa tänker hon inte ett dugg på under sin
isolering, trots att hon gång på gång assisterar då hennes
husdjur föder.
Nu kan berättelsen
tolkas på olika sätt: som en överlevnadstext, vad människan gör
i en utsatt situation, en Robinsonad. Eller som en postapokalytisk
skildring, efter kärnvapenutplåningen: massans förstörelse. Eller
som en psykos: individens förstörelse. Eller som något annat.
Kanske är det en mardröm? Kanske är väggen en referens till
Berlinmuren som restes bara några år tidigare? Kanske väggen är
den skelettcancer Haushofer led av.
Kvinnan skriver sin
egen berättelse. För att behålla vettet, för att det är vad man
gör när man ställs inför det irrationella. Man försöker göra
världen begriplig. Alltmedan tiden går … En viss absurdism
utkristalliseras när kvinnan reflekterar över sin egen skrift,
funderar på vem som ska läsa den: om människor ska hinna rädda
den innan mössen tuggar i sig pappren: ”Antagligen äter de lika
gärna fullskrivet papper som oskrivet. Möjligen kommer blyertsen
att göra dem illamående, jag vet inte om den är giftig eller ej.
Det är en märkvärdig känsla att att skriva för möss.” Kan
författarens villkor tydligare formuleras?
Romaner ska utforska
det omöjliga, gå mot det svåra, mot det vettlösa. Haushofer gör
det bland annat genom att skippa kapitelindelning. Därmed ökar hon
instängdheten, klaustrofobin. Det kan erinra om hur det är att läsa
två andra österikiska stilister, Thomas Bernhard och Elfriede
Jelinek – två starka röster som du också är instängd med, som
också behandlar sådant som styckeindelning och kapitel med
nonchalans.
Vad ska hon då
göra? Kvinnan bakom väggen, hon som kan tydas på så många olika
plan – självbiografiskt, strukturellt, symboliskt, allegoriskt,
psykotiskt. Väggen är problemet, kanske det experiment vi alla
ställs inför. Som roman är det oavbrutet spännande: du fattar ju
att här måste något hända, och det gör det väl, på sätt och
vis, på slutet. Men ändå inte.
Elfriede Jelinek (eller snarare Jelineks pjäsfigur) ska ha uttryckt sej negativt om boken i en monolog.
SvaraRaderaJag tycker det långsamma noggranna gör boken väldigt spännande trots eller pågrund av att så lite händer.
Mm, kan vara lite konkurrens-tänkande från Jelinek. Det stämmer ju på sätt & vis att det inte händer något. Sen tycker jag det är konstigt att hon aldrig nämner sina "nästan vuxna" barn under isoleringen. Eller att hon nånsin spekulerar i andra människors öden. Men det leder ju tanken in på att hon drabbats av någon psykos.
SvaraRaderaJa, berättelsen gör intryck. Man glömmer den aldrig. Jag har läst böcker och sett filmer som försöker skapa något liknande men Haushofers "Väggen" är unik.
SvaraRaderaDet finns en rätt ny filmatisering, 2011, tror jag. Har dock inte sett den.
SvaraRaderaJa, "Die Wand", Österrikes bidrag till Oscars 2014. Har inte heller sett den.
SvaraRaderaÄven om det är mycket länge sedan jag läste "Die Wand" - jag letade nu lite löjligt efter någon text om boken i min blogg, men den här läsningen hör ju till en annan epok - så minns jag stämningen och fasan, instängdheten och den ständigt pågående förlusten till exempel när det sista hallonsnåret vandrade bort till den för alltid oåtkomliga andra sidan.
SvaraRadera