Vi som gillar
Vilhelm Ekelund gör det nog i första hand för den makalösa prosa
han skrev efter att ha övergett poesin innan trettio års ålder –
märkliga aforismsamlingar som redan från stört var reaktionärt
gubbiga och därför paradoxalt nog fortfarande bland det mest
moderna som skrevs i Sverige under 1900-talets första hälft. För
att läsa Ekelund är något som saknar motstycke på svenska, och
något som man måste utsätta sig för då och då.
Innan han debuterat
i bokform samlade han sina korta prosatexter i ett svart
vaxdukshäfte, som nu har utgetts av ellerströms som en tunn bok:
Oroligt blod lyder titeln, och nog är det sensationellt att
det drygt sextio år efter hans död finna tidigare opublicerade
skrifter av en så betydande svensk författare. Med vissa
reservationer, som att en av de korta skisserna trycktes i april
1899, men kan vara svår att finna.
Det handlar om
tonårsverk, en samling som skrevs under en period från hösten 1898
och våren 1899. Fin-de-siècle-stämningen lägger sig som en våt
filt över det skrivna. Nostalgisk kan redan artonåringen unna sig
att vara: ”Jag skulle vilja likna barnahjärtat vid en hvit tafla,
på hvilken de ljusa intrycken endast åstadkomma den verkan, att den
blir så mycket mera känslig för de mörka, fula.”
Men vad är då
Vilhelm Ekelund? Är han författare? Poet? Aforistiker? Essäist?
Kulturskribent? Konstnär? Filosof? På något sätt är han en
representant för den fria tanken – en helt självständig
skriftställare som vägrar följa konsensus och likriktning. Att då
läsa de här ungdomsverken är inte riktigt att ställas inför det
sensationella och makalösa.
Snarare blir
intrycket att det är just övningar, att följa hur han ibland är
det särpräglade på spåren, samtidigt som han oundvikligt ägnar
sig åt den typ av imitation som måste till innan stilen förädlas.
(Ekelund är, utan att säga för mycket, svenska språkets förnämste
stilist. Men det blir han ju senare, när han slutar skriva lyrik.)
Ibland, som i den oavslutade titelnovellen, släpper han taget,
liksom lurar sig själv och blir författare.
I novellen ”Oroligt
blod” finns ett gediget porträtt av en kille som luras iväg som
trettonåring för att bli präst, men han är mer författarämne än
prästämne, och vantrivs. Det Ekelund redan här skildrar är ledan
– den leda som han senare i ypperliga dikter och framför allt i
sina prosaböcker gör till sitt huvudämne. Ledan som leder till
flyktbegäret. Ekelund fångar stämningar, och det må vara att det
finns en synbar påverkan från kanske främst Ola Hansson, men några
originella liknelser finns med, i beskrivningen av en ladufogde som
skyndar fram i snölandskapet, ”där de gamla stubbarna stucko upp
ur den tinande snön som grafkors”.
Skräcktemat är
varsamt presenterat och hanterat. Tidsbundet, ja, men främst på det
ytliga planet. Här finns ansatsen till något annat. Till det i
vanlig ordning initierade och fylliga förordet berättar Jonas
Ellerström bakgrunden till berättelserna, att de i förekommande
fall bygger på autentiska historier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.